Guatemala  2001

Planet tar mark på flygplatsen i Guatemala City. Upptäcktsresan börjar som en upptäcktsresa ska börja. Nämligen, sakernas tillstånd är inte som man är van vid. Guatemala har 12 miljoner invånare och dess huvudstad Guatemala City  två miljoner. Jag hade tänkt mig att möta en storstad.  Men, flygplatsen känns tom och lite öde.

Det går lätt att hitta informationsdisken och där beställer jag en taxi. Jag är förberedd på att det i Guatemala är mycket kriminalitet riktad mot turister. Att haffa en taxi på gatan, det bör man undvika.

Den så kallade taxin ser ut som en vanlig lite sliten personbil. I framsätet sitter två unga män och det bär i väg i en rasande fart. De pratar oupphörligt med varandra och ger inte mig någon som helst uppmärksamhet.  Skönt, tänker jag. Istället för att konversera på ett språk som ingen av oss behärskar kan jag stilla min värsta nyfikenhet genom att titta på allt som fladdrar förbi utanför bilen.

Vi kör genom Guatemala City och snart står jag för första gången öga mot öga med fattigdomen. Gatan vi kör på är bred, gropig och torr. Bakom bilen står det ett stort dammoln. Här leker barn i alla åldrar. De små kropparna ser smutsiga ut och kläderna är trasiga. Plåtskjul och andra små hus byggda av gamla brädor kantar gatan. Några ser ut att rymma en liten verkstad. Utanför andra hänger det tvätt, de är förmodligen bostäder. Jag lyfter blicken och ser stora glättiga reklamskyltar. De ser ut som troféer som tittar ner på sitt byte. Om barnen också tittar upp kan de se den stora reklamskylten för Mangoglass. Kommer någon av dem någonsin att hålla en Mangoglass i sin hand ? Förmodligen inte. Med ens förstår jag problemet som uppstår när den fattiga värden möter den rika. Turistkriminaliteten får sin förklaring.

En timma senare kör vi in i det som betecknas som Guatemalas pärla, den gamla koloniala staden Antigua ,som spanjorerna byggde 1543 under sin blodiga erövring av Mayaindianernas land.

För ett halvår sedan arbetade Benedikte och jag tillsammans  på Vor Frues Hospital i Oslo. På en av rasterna berättade hon så vackert om Antigua att jag bestämde mig på direkten för att åka hit och studera spanska. Nu är jag här, men den gamla staden, Antigua betyder  just gammal, känns mest trist. De rappade husväggarna ser ut att behöva en putsning. Metalldörrarna i de hopväxta enplanshusen liknar logdörren hemma hos mig och de få fönstren är täckta av galler. Solen har försvunnit och Antigua ser grått ut.

Den lilla bilen hoppar fram på kullerstenarna. Jag hör männens spanska surr i öronen och känner mig besviken. Är det detta jag har längtat efter? I den ena handen har jag Lonley Planets guidbok uppslagen på sidan där adressen till  Hotel Posada Pedro finns.   I den andra handen en spansk ordbok med ett finger vid ”habitacion” som betyder rum och ett vid ”noche” som betyder natt. Chauffören hittar fram till hotellet. I en kur i den lilla receptionen står en man som får ta emot min torftiga fråga. Jag läser högt ur ordboken, ”habitacion”  och pekar på mig själv. Sedan säger jag  ”noche” och håller upp två fingrar. Bra, det finns ett rum för mig i två nätter.

I Guatemala går man inte ut ensam efter att det har blivit mörkt. Det har börjat skymma så jag skyndar mig och hinner köpa lite bröd och något att dricka innan det farliga mörkret intar staden. Natten blir lång.  Jag har flugit från Australien över Stilla havet och passerat datumgränsen. Min biologiska klocka är helt satt ur spel.

Efter bara några timmars sömn, och när Antigua åter fått kontakt med solen driver nyfikenheten mig ut på gatan. Nu förstår jag vad Benedikte hade menat.  Solen gör sitt. Husens höga portar har öppnats och innanför kan man ana aktiviteter. Parque Central är lummigt grön.  Men det är ändå människorna som sätter prägel på en plats.  Här är det Mayafolket.  De får mig att känna mig som om jag hamnat i en sagovärld. Kvinnorna i sina traditionellt långa kjolar, färggranna blusar och det svarta raka håret samlat i nacken. Männen i betydligt mer diskreta kläder, byxor och skjorta men alla med den gräddfärgade bredbrättade hatten på huvudet. Somliga går, andra sitter på kärran bakom sin åsna, ingen cyklar.

På marknadsplatsen står stånden så tätt att man ibland får tränga sig fram. Maya-hantverk, mest textilier och smycken trängs på borden, hänger i luften och visas fram av försäljare. Inga bleka pastellfärger, bara mustigt mättade. Grönt och lila i kombination är nytt för mig, rött, blått och gult med inslag av svart men sällan vitt. Färgerna står sig väl mot försäljarnas mörka hud.  Jag kan inte gå därifrån utan att köpa något. Det blir ett vävt armband i turkos och blått.  

De som inte kunnat skaffa ett marknadsstånd har brett ut ett stort tygstycke på marken där de lagt ut sina varor. Här bedrivs handel och familjeliv på några få kvadratmeter. Småbarn tultar runt, mat tillreds och äts i samma andetag som det prutas med turister.

Det sägs att hälften av alla som rör sig på Antiguas gator är turister. Jag tvivlar inte på den uppgiften.  Men det är inte blonda européer i beiga kläder eller spanskättlingar som fångar min uppmärksamhet. Nej, det är folket som trots kulturimperialism och ett 36-årigt inbördeskrig lyckats behålla sina ursprungliga traditioner. Hur har de burit sig åt, Mayaindianerna ?  Det ”goda” Europa känns just nu inte särskilt gott. Mina historiekunskaper om den amerikanska kontinenten har väckts till liv och får mig att skämmas en aning för att jag är europé.

Ändå, om jag blir ombedd att välja ut de fem lyckligaste dagarna i mitt liv så skulle den här dagen vara en av dem.  Varför ? Logiskt sett borde jag vara rädd och osäker. Jag kan ingen spanska. Ingen jag känner bor närmare än på andra sidan Atlanten och jag måste på egen hand hitta en spanskskola och ett ställe att bo. Men så minns jag plötsligt något jag läste för en tid sedan. ”När det är något man vill riktigt mycket så förlorar rädslorna sin kraft.” Då, hade jag mest tyckt det lät märkligt. Nu börjar jag ana dess innebörd. Ännu vet jag inte att jag i fem månader framöver kommer att ha som en plog inom mig. En plog som kommer att hålla undan min vanliga vardagsångest och öppna för möjligheten att möta människor och miljöer som är främmande för mig. Möten som väcker frågor om rättvisa och fördelningen av jordens resurser.

På den mycket enkla turistinformationen får jag ett papper med adresser till spanskskolorna i Antigua. Det är lätt att hitta. Gatorna ligger i ett rutmönster där de i nord-sydlig riktning heter  Avenida med ett nummer före och de i öst-västlig riktning Calle, också numrerade. 

Jag vandrar runt och besöker skolor så små att de mest liknar en liten lägenhet. Jag är förstås välkommen att börja överallt. Spanskundervisning är en viktig inkomstkälla för folk här.  När jag kommer till La Union bestämmer jag mig direkt. Innanför den höga porten ser jag palmer, buskar, blommor och ett trettiotal små träbord utspridda.  På var sida om borden en enkle trästol. På den ena sitter en blond västerlänning och på den andra en mörkhyad guatemaltes. Det sjuder av liv där inne. Efter en lång ensam resa är det här en plats för mig.

En kvinna tar mig med ut på gatan. Vi passerar Iglesia  de San Fransisco. En av de 38 kyrkor som spanjorerna byggde i Antigua för 400 år sedan.  De flesta är i dag bara ruiner efter flera jordbävningar.

Alla skolor erbjuder boende i familj. Vi är på väg till ”min” familj. Efter knapptryckningar vid den stora metalldörren mot gatan korsar vi den lilla grusplanen och så ytterligare en metalldörr in till lägenheten där Silvia, Julio och deras fyra barn bor. Varför så instängt, tänker jag när jag får syn på Silvia.

-          Buenos dias, bienvenidos, säger hon.

Hennes ansikte är öppet, leende och runt. Egentligen ser hela hon rund ut. Hon visar mig rummet som ska bli mitt hem en tid framöver . I morgon får jag flytta in.

Jag vandrar tillbaka till Hotel Posada Pedro, förbi Iglesia San Fransisco och Parque Central  och tänker att en av de mest spännande dagarna i mitt liv är till ända . Solen har försvunnit och med den också de färgrika Mayaindianerna. Kvällsstaden tillhör turisterna och ättlingarna från Spanien. Mayafolket har sina hem på bergssluttningarna runt Antigua.  I morgon kommer de tillbaka igen och vi västerlänningar kan få fascineras av deras vackra hantverk. Kanske kommer jag att köpa ytterligare några vävda armband att ta med hem till Europa.

Kerstin Gevert

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Honduras 2002       Det var inte de stora, mörka bedjande ögonen som fick mig att ändra mig Nej, det var öronen Smutsiga så långt jag kunde se in i hörselgången Det var den smutsen som fick mig att svara ”ja” på din fråga ...

Guatemala 2002   Som allid i Guatemala när man skall åka någonstans så börjar resan i gryningsljuset innan solen gått upp. I dag står jag utanför ett litet hotell i den lilla staden Flores, som egentligen är en halvö i sjön Lago de Peten  Itza´ i...

  2002   Det är sen eftermiddag. Bäst att jag dra mig hemåt. Mörkret kommer snabbt här Den vanliga huvudgatan De samma gatubarnen med sina tinnerdimmiga ögon En kvinna som håller upp ett papper framför mig. Där står namnet på ett läkeme...

Guatemala, 2002   Maria vänder ansiktet mot mig. Hon blinkar knappt synligt med ena ögat och mungiporna drar hon nedåt. Jag förstår vad hon menar.  Vi har suttit här i över två timmar nu. Det börjar bli långtråkigt att lyssna till männen som står...

Coban, Guatemala, 2002   Jag sitter här på en stubbe och upplever en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Andningen har återgått till näst intill normal frekvens men kroppen är fortfarande täckt av svett efter den långa vandringen upp genom de...