Guatemala 2001

Den här gången tar jag taxi till Silvia och Julios hus. Jag ringer på klockan utanför den höga metalldörren och efter en stund öppnas den av två pojkar som ser likadana ut. De betraktar mig upp ifrån och ner, hoppar och springer, skrattar och pratar i munnen på varandra. Det låter som frågor. Jag rycker bara på axlarna och försöker mig på en mimik som ska betyda att jag inte förstår vad de säger. Det är tvillingarna Juan och Antonio.   Under hela sitt sjuåriga liv, får jag senare veta, har de haft studenter som bott hemma hos sig. De flesta har säkert varit ungdomar. Med mina 57 år är jag nog som en främmande fågel för dem. De leder mig över grusplanen där det den här gången står två bilar parkerade. Nu förstår jag varför porten mot gatan är bred och hög.

Snart dyker Silvia upp och visar mig till rummet som ska bli mitt hem en tid framöver. Det som gläder mig mest är klädskåpet. Nu kan jag för första gången på två månader packa upp allt som legat nedtryckt i resväskan och ryggsäcken. Det känns skönt att få överblick, tänker jag och upptäcker en T-skjorta som jag inte visste att jag hade med mig.

-          Cena, ropar Silvia.

Jag kikar ut och ser att det finns glas och gafflar på det stora matbordet som fyller nästan hela köket.  Silvia står vid gasspisen och jag noterar genast att det inte finns diskbänk i köket. Hur klarar hon att laga mat till så många utan vatten i närheten? Från ett annat rum kommer en späd ung kvinna ut.

-          Hola, soy Natalie, säger hon.

-          I don´t speak Spanish, säger jag.

Natalie är från Quebec och har franska som modersmål men talar naturligtvis engelska så jag sätter mig bredvid henne.

Så kommer Bernhard från Tyskland och John från USA.  Tvillingarna och deras storasystrar Sara och Patricia sätter sig också vid bordet som är fullt nu. Silvia och Julio får inte plats. Har de kanske redan ätit eller äter de i lugn och ro när vi andra är klara?  Silvia delar ut en tallrik till var och en med lite passerade bönor och ett kokt ägg på. Tortilla bjuder hon runt. Det enda vi får ta för oss av själva är vattnet i tillbringaren .

-          Smaka, säger Antonio och räcker fram en liten skål med röd sås.

Bernhard tar en liten klicka på gaffeln som han stoppar i munnen.

-          A wie scharf, säger han och tömmer vattenglaset.

Antonio  sväljer en hel sked av såsen.

-          Que bueno esta, säger han och skrattar.

Han har lärt sig att studenterna inte är vana vid starka chilisåser och nu får han utlopp för sin retsamhet.

Instruktionen från skolan är att familjen ska delta vid måltiderna och att konversationen ska ske på spanska. Det är inte bara jag som fuskar. Många engelska glosor hörs i surret. Det visar sig att även Silvia kan lite engelska.  

Efter maten slår sig Bernhard och Natalie ner i vardagsrummets enda soffa för att se på TV. Sara och Patrica tränger sig ner i fåtöljen och tvillingarna sätter sig på golvet. Nu är det lilla vardagsrummet fullt. Julio står i dörröppningen till köket och jag i öppningen till mitt rum.  Familjen har haft studenter boende hos sig sedan Sara föddes. Hon är tretton år nu.  Är det kanske vi studenter som gör att familjen har råd att bo i ett hus med sex rum? Julio jobbar treskift på en fabrik och har antagligen inte så hög lön. Men, var har de sitt privata familjeliv, tänker jag. ? Är vårt behov av en privat sfär något som tillhör den västerländska kulturen eller fungerar vi studenter som en frisk fläkt från världen utanför Latinamerika eller ……..? Det här är frågor jag aldrig kommer att våga ställa till varken Silvia eller Julio.

TV-rutan visar något som mer liknar svensk TV än det jag på några dagar sett av Guatemala. Inga traditionellt klädda Mayaindiander, inget av smutsen och fattigdomen på Guatemala Citys gator. När det kommer en reklamfilm för blöjor som visar ljusa, glada och välmående barn går jag in på mitt rum och stänger dörren. Kan det vara så att behovet av verklighetsflykt står i direkt proportion till dåliga levnadsvillkor, tänker jag?

Nästa gång vi är samlade igen är det morgon. Klockan är halv åtta och vi serveras frukost. Passerade bönor, tortilla och svagt kaffe. Börjar ana att frioles ,som bönröran heter är den främsta proteinkällan och att tortillan står för mättnadskänsla.

 En kvart senare är vi på väg till spanskskolan La Union, Natalie, Bernhard, John och jag.  Trottoaren är smal, gropig och hög och vid varje metallport en nerförsbacke till gatunivå. Vi går på rad med blickarna mestadels i marken för att inte snubbla.

-          Kerstin, ropar en av ledarna från skolan.

Den ena efter den andra i samlingen av studenter har troppat av, endera till den lärare de hade förra veckan eller så har de redan blivit uppropade. Nu är det alltså min tur att få träffa min lärare.

-          Hola, bienvenidos, säger Eduardo när han möter min blick.

Han ser ”snäll” ut, tänker jag. Har jag kanske varit lite mer orolig för spanskstudierna än jag velat erkänna ens för mig själv?

Eduardo är några och tjugo år, har ett indianskt utseende och ett stort varmt leende.  Han tittar sig runt bland träden, blommorna och på verandan men hittar inget ledigt bord. Vi går ut på gatan och jag upptäcker att han har en vaggande haltande gång. Senare berättar han för mig att han ramlade ner från ett bord när han var ett år och skadade det ena benet. Hans föräldrar hade tänkt skilja sig, vilket inte blev av men hans mamma hade varit ledsen och inte orkat passa på honom.  Senare skulle jag komma att se många med samma gångfel som Eduardo och jag anar att orsaken är att de som nyfödda borde ha legat i gipsskena som svenska barn med  medfött höftfel.

På andra sidan gatan innanför muren står det också bord och stolar utspridda. Jag får välja och tar ett som står på verandan. Antigua ligger på 1500 meters höjd så det är aldrig stekhett här men solen är redan skarp och jag har inga solglasögon.

Jag får en skrivbok med en tuff katten Garfield iklädd keps på framsidan. I den ska jag förfärdiga min egen lärobok.

Många tror till en början att spansk är ett enkelt språk att lära sig, ända tills de komplicerade verben gör intåg.

Överst på första sidan instruerar mig Eduardo att skriva ”Verbos regulares”.  Grammatik och verb från första stund alltså. Den ena sidan efter den andra fylls och min kunskapstörst verkar aldrig sina. Eduardo visar sig inte bara var tålmodig utan också en pedagogisk naturbegåvning. Han pratar bra engelska men använder det sparsamt. När klockan är tolv säger vi ”adios”.  Eduardo ska ta bussen, först hem till mamma och äta lunch och sedan till Guatemala City för sina egna studier i ekonomi.  Jag går hemåt med längtan i bröstet. Längtan att få krypa upp i sängen och försöka lära mig vad som står på skrivbokens första fem sidor. ”Desto mer man kan desto mer inser man vad man inte kan”, är ett klokt uttryck. Det stämmer på mig just nu, fast tvärs om. Med trettio spanska glosor och några verbformer tror jag att jag ska kunna förstå något av vad som sägs redan vid nästa frukost men, nej. Spanskan är fortfarande bara som ett surr i mina öron.

Den ena dagen avlöser den andra och jag har fått en vardagsrutin som kan tyckas en aning ensidig. Frukost halv åtta, studier med Eduardo till tolv, lunch, fri tid, ”cena” och läxläsning på kvällen. En behaglig tillvaro. Inga hushållsbestyr, inga krav över huvud taget.  Bara glädjen av att stilla min nyfikenhet på kultur, människor och det spanska språket.

Variationerna finns egentligen bara på eftermiddagarna och helgerna. La Union ordnar undervisning i salsadans och utflykter till platser som ska ge oss studenter kunskaper om Guatemala. Vi besöker bland annat en kaffeplantage och en nötfarm. En lördag åker vi till Volcán Pacaya, en av de aktiva vulkanerna i närheten av Antigua. Efter mödosam klättring står vi i dimma och blåst vid kanten av kratern och känner svaveldoften. Till Cementerio General, kyrkogården bör man inte gå utan säkert följe. La Union tar oss med dit. Den är som en stad i sig med sina vita mausoleer. Det är bakom dem som det sägs att tjuvarna kan ligga på lur och hoppa fram för att råna turister. Jag kikar in i ett av kapellen. På golvet ligger en kvinna. Skorna har ramlat av fötterna. Sover hon eller är hon död ?

-          Varför ligger hon här, frågar jag en av de uniformerade männen.

Han ser besvärad ut och går sin väg. Efter en stund kommer han tillbaka.

-          Hon hittades död bredvid en väg i morse, säger han. Nu väntar vi på att anhöriga ska komma och hämta henne.

Det har blivit december.  Natalie, Bernhard och John har gett sig av. Nya studenter har kommit och rest igen.  I ett av rummen bor nu Ole från Oslo. Lucia närmar sig och jag föreslår att vi ska lussa för familjen. Norge har ingen riktig luciatradition men Ole hänger på. Vi bakar bullar och klockan sju på morgonen står vi i dörröppningen till familjens sovrum iklädda lakan och med ljus och bricka i händerna. Efter den morgonen får jag många gånger höra tvillingarna sjunga Santa Lucia med spansk brytning.

Det lilla luciatåget är uppskattat och välment men jag får ändå en obehaglig känsla av att något är fel. Det känns som om Ole och jag har gjort intrång i familjens enda privata område och dessutom uppdagat deras trångboddhet. Två vuxna och fyra barn delar på en dubbelbädd och en våningssäng i ett rum som är aningen större än mitt. Vi enas om en önskan att den dagen ska komma snart när de har råd att själva använda något av studenternas rum.

 Ett missnöje börjarväxa i mig. Jag är en flitig student, pluggar glosor och grammatik, proven går bra och jag börjar klara mig riktigt bra ute på stan´. Men hemma vid köksbord är jag den tysta musen. Mitt huvud hinner inte med. Jag behöver betänketid och den finns inte i den lediga ungdomliga konversationen.

Jag får en idé. Har fått veta att det finns ett ålderdomshem i Antigua. Gamla människor brukar vara långsamma och kanske skulle de tycka om att träffa en medelåders svensk sjuksköterska, tänker jag. Efter ganska mycket letande hittar jag den lilla skylten ”Residencia de ancianos de Antigua” bredvid en hög metallport i muren. Jag ringer på klockan, en kvinna öppnar och jag framför den inövade frasen.

-          Javisst, kom bara in säger hon och lämnar mig ensam på innegården.

Inga formaliteter alltså.

Vad gäller konversation på spanska blir det här också ett misslyckande. Många är tandlösa och artikulerar därför dåligt så jag har svårt att förstå vad de säger. Andra hör dåligt eller lever i sin egen värld. Men jag får se något som är en behaglig kontrast till vad jag möter på Antiguas gator. Där, utanför muren finns många gamla, smala och krokiga människor som sträcker fram handen i hopp om en slant. Ofta har de också en lapp i handen där man kan läsa namnet på ett läkemedel.

Residencia de ancianos de Antigua  domineras av en enda stor trädgård, inte olikt den på La Union.  I mitten finns en damm med fiskar och i träden kvittrar fåglarna. Gården omgärdas av ett sammanvuxet enplanshus med veranda utanför. Alla dörrar är öppna till tvåbäddsrummen men ingen uppehåller sig där inne.  Alla är utomhus i den behagliga värmen. Kontrasten till ett svenskt servicehus är påtaglig.  Kvinnorna är klädda i exakt likadana klänningar, samma modell, samma färg och mönster på tyget.  Männen är också identiskt klädda i byxor och skjorta. Börjar förstå att personliga uttryck har större betydelse i min hemmakultur än här.

Trots vissa språkliga framsteg börjar jag förbereda mig på att lämna familjen och La Union och ge mig ut på egen hand för att tvingas öva det spanska språket. Andra studenter berättar också om olika platser de varit på och det väcker min nyfikenhet. Att ge mig ut på landsbygden med allmänna kommunikationsmedel verkar alltför riskfyllt med tanke på den utbredda kriminaliteten. Men jag har tur. Anders kommer till Antigua. Han är min son Stefans kamrat, ung och resvan och han accepterar att ta mig med söderut och samtidigt lära mig hur man beter sig för att undvika att bli rånad.  Jag får följa med honom till Honduras, El Salvador och slutligen Nicaragua. Därifrån fortsätter han vidare till Sydamerika och jag stannar för att senare återvända till Guatemala och resa runt där.

Att upptäcka världen är att upptäcka människors eländiga levnadsvillkor. Ankomsten till Guatemala City och Antigua var en stark upplevelse.  När jag nu är tillbaka i Antigua förstår jag varför staden kallas Guatemalas pärla. Jag skulle vilja säga Mellanamerikas pärla. I jämförelse med vad jag fått se av armmod i de andra länderna är Antigua ganska välmående. Och kanske är det vi turister som bidrar till det.

Kerstin Gevert

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Honduras 2002       Det var inte de stora, mörka bedjande ögonen som fick mig att ändra mig Nej, det var öronen Smutsiga så långt jag kunde se in i hörselgången Det var den smutsen som fick mig att svara ”ja” på din fråga ...

Guatemala 2002   Som allid i Guatemala när man skall åka någonstans så börjar resan i gryningsljuset innan solen gått upp. I dag står jag utanför ett litet hotell i den lilla staden Flores, som egentligen är en halvö i sjön Lago de Peten  Itza´ i...

  2002   Det är sen eftermiddag. Bäst att jag dra mig hemåt. Mörkret kommer snabbt här Den vanliga huvudgatan De samma gatubarnen med sina tinnerdimmiga ögon En kvinna som håller upp ett papper framför mig. Där står namnet på ett läkeme...

Guatemala, 2002   Maria vänder ansiktet mot mig. Hon blinkar knappt synligt med ena ögat och mungiporna drar hon nedåt. Jag förstår vad hon menar.  Vi har suttit här i över två timmar nu. Det börjar bli långtråkigt att lyssna till männen som står...

Coban, Guatemala, 2002   Jag sitter här på en stubbe och upplever en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Andningen har återgått till näst intill normal frekvens men kroppen är fortfarande täckt av svett efter den långa vandringen upp genom de...