Coban,Guatemala, 2002

-Buenos dias, säger jag och sträcker fram min hand.

Jose´s  hand är hård och kärv som en skosula. Men den kan ju vara ren ändå, tänker jag.Han får några sedlar av kvinnan på kontoret. Jag sätter på mig ryggsäcken och vi går tillsammans ut på gatan.   Jose´ är kort och smal som de flesta männen här och han går med raska målinriktade steg.  Med lite ansträngning kan jag hänga med men jag måste titta ner på den ojämna gropiga gatan för att inte trampa fel och snubbla.

Min nervositet är nu förbytt mot förväntan. Frågorna trängs i huvudet. Jose´ visar inga tecken till kontakt och jag nöjer mig med det. Vid har ju två dygn på oss. Jag kommer säkert att få svar på mina frågor.

Så är det som om han vaknar upp ur en sömngångaraktig dröm. Vi har kommit till ett område med marknadsstånd. Han stannar till, ser sig omkring och går fram till ett av stånden. Jag ser hur han tar upp en sedel ur fickan, ger den till kvinnan som räcker honom en liten ryggsäck.  Han kommer tillbaka med ett stort leende på läpparna och hänger sin nyinköpta säck på ryggen.

Vi fortsätter en kort stund till. Marknadsstånden hade blivit fler, trängseln större och jag får anstränga mig för att inte tappa bort Jose´. Så ser jag att han kliver upp på en buss. Jag följer förstås efter och undrar för en kort stund om jag ska sätta mig bredvid honom eller inte. Vi har varken pratat med varandra eller ens sett varandra i ögonen sedan vi möttes för snart en timma sedan. Jag slår mig ändå ner på sätet bredvid honom.

Bussen rullar i väg. Efter en halvtimma har vi kommit till en ny liten stad och vi kliver av. Jose´ sätter fart, jag efter och snart är vi framme vid hans mål, ett litet cafe´.  Några få hemsnickrade träbord och stolar och en disk med en leende kvinna bakom.

-          Quiere cafe´ , säger jag ?

Han nickar och jag beställer två kaffe och fyra torra bullar för motsvarande sex kronor. Jag får känna mig både rik och generös på en gång. Vi är de enda gästerna, bullret från gatan når inte in och jag förbereder mig på att få svar på några av mina frågor.

Det går inte bra. Det verkar som om han inte förstår vad jag säger. Är min spanska så dåligt ? Efter några månader i Mellanamerika har jag  lärt mig en del och brukar klara enkla vardagliga samtal. Har jag ändå förstått rätt så finns det två barn hemma hos honom, men hur gamla de är, det kan jag inte lista ut. Går ut och köper några säkra kort, papper och pennor att ta med till dem.

En man kommer springande på gatan och viftar i armarna. Jose´ reser sig och skyndar sig ut på gatan med mig i hasorna.

Vi är de första upp på lastbilsflaket. Närmast förarhytten ligger en hårt stoppad säck. Vad som finns inuti kan jag inte ens gissa men jag gör den till min sittplats. Av den knapphändiga informationen jag fått vet jag att färden upp i bergen kommer att ta en och en halv timma. Det kan bli jobbigt att stå hela vägen. Flaket fylls på. Folk står snart som packade sillar. Män, kvinnor och barn i alla åldrar. De flesta står på egna ben, andra hänger på mammans rygg. Många har ett typiskt indianskt utseende. Flera tittar först på mig, sen på Jose´ och ler. Han ser generad ut.

 Nu faller det ner en pollett hos mig. De pratar inte spanska med varandra. Det finns över tjugo olika grupper av Mayaindianer i Guatemala och alla har sitt eget språk. Det är inte min spanska som är dålig. Det är hans. Vilken skam för honom att kunna landets språk sämre än gästen som han ska handleda.

Långsamt och skakigt strävar sig lastbilen uppför. Då och då reser jag mig för att titta ut över trädtopparna men för det mesta håller sig min blick på medresenärernas fötter. Kvinnorna har plastsandaler i kulörta färger. I hela världen klär sig kvinnor mer färgrikt än män. Varför, tänker jag .

Folk kliver av och folk kliver på och trängseln blir efterhand mindre. Efter några månader i Mellanamerika har jag vant mig av med att titta på klockan mer än absolut nödvändigt. Efter vad jag bedömer som en och en halv timma är dags för Jose´ och mig att kliva av.

Nu börjar vandringen. Först en liten äng med några kor och snart kommer vi in i skogen, REGNSKOGEN. Växterna står inte bara tätt packade, de växer på och runt varandra, höga raka träd, buskar, späda växter med eller utan blommor.  Det är omöjligt att avvika från stigen utan att slå sig fram med machete. Där någon solstråle lyckats tränga ner glänser och glimmar det i det fuktiga bladverket.

Jag andas fort och djup. Hela tiden bär det uppför. Jose´ får mig att tänka på en bergsget. Han går med stor lätthet trots envis hosta. Ryggsäcken är inte tung men stor och klumpig och guppar på  min rygg. Huden är täckt av svett. Luften är mycket fuktig och det är ansträngande.

Och ändå, jag känner något som likna lycka !

Så tar växtligheten plötsligt slut och jag kan se ut över ett öppet landskap. Jose´s  ansikte spricker upp i ett leende igen, han pekar och säger något jag inte förstår. Vi fortsätter vår vandring. En man kommer emot oss.

-Är det en myndighetsperson som är ute på kontroll, tänker jag ?

 Han ser ut att mer passa in på ett kontor i storstaden än ute i väglöst land ända tills min blick hamnar på hans underben. De är som mina, prickiga av lera och hans skor är täckta av jord.  Han handhälsar och framför västerländska artighetsfraser på obehindrad spanska.

-Vem kan han vara ?

Jose´ och han pratar med varandra på ett språk jag inte förstår. Vi fortsätter vår vandring en kort stund till. Jose´ ökar takten ännu mer och snart var vi framme. En kvinna står utanför det enkla huset.  Våra blickar möts, vi ler båda två. Sa hon något? Sa jag något? Jag minns inte.   

Kerstin Gevert

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Honduras 2002       Det var inte de stora, mörka bedjande ögonen som fick mig att ändra mig Nej, det var öronen Smutsiga så långt jag kunde se in i hörselgången Det var den smutsen som fick mig att svara ”ja” på din fråga ...

Guatemala 2002   Som allid i Guatemala när man skall åka någonstans så börjar resan i gryningsljuset innan solen gått upp. I dag står jag utanför ett litet hotell i den lilla staden Flores, som egentligen är en halvö i sjön Lago de Peten  Itza´ i...

  2002   Det är sen eftermiddag. Bäst att jag dra mig hemåt. Mörkret kommer snabbt här Den vanliga huvudgatan De samma gatubarnen med sina tinnerdimmiga ögon En kvinna som håller upp ett papper framför mig. Där står namnet på ett läkeme...

Guatemala, 2002   Maria vänder ansiktet mot mig. Hon blinkar knappt synligt med ena ögat och mungiporna drar hon nedåt. Jag förstår vad hon menar.  Vi har suttit här i över två timmar nu. Det börjar bli långtråkigt att lyssna till männen som står...

Coban, Guatemala, 2002   Jag sitter här på en stubbe och upplever en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Andningen har återgått till näst intill normal frekvens men kroppen är fortfarande täckt av svett efter den långa vandringen upp genom de...