Coban, Guatemala, 2002

Jag sitter här på en stubbe och upplever en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Andningen har återgått till näst intill normal frekvens men kroppen är fortfarande täckt av svett efter den långa vandringen upp genom den fuktiga regnskogen. Jag börjar frysa. Det är flera månader sedan jag känt kall luft mot min hud och jag undrar hur de båda barnen kan springa runt och leka med bara armar.

Hade jag haft en laptop med mig eller papper och penna hade jag förmodligen inte kunnat skriva något vettigt. Jag är som paralyserad av den omgivning jag befinner mig i. Till synes inget märkvärdigt. Ett öppet landskap som omges av skog. På gården två enkla hus.  Några höns som springer runt och pickar på hönors vis och de båda hundarna som skäller lite då och då. Inga motorljud. En plats för avkoppling kan man tycka. Men det är inte semester och rekreation jag tänker på. Nej, jag försöker föreställa mig hur Jose´ ,som hämtade mig nere i Coban i morse, och hans fru Sara lever sina liv här, två timmars vandring till närmsta väg.

På marken ligger en plastslang som det rinner vatten ur hela tiden. Var kommer det vattnet ifrån? En av många frågor jag inte kommer att få svar på.  Under vår färd hit förstod jag ganska snart att Jose´s spanskkunskaper är ganska bristfälliga och q´eqchi, det mayaindianska språket som talas här, det kan inte jag.  Att inte kunna få svar på frågor, att inte veta,  gör mig konstigt nog inte frustrerad. Istället är det vilsamt att befinna sig i okunskapens enkelhet.  Att bara vara och inte behöva bekymra sig om orsakssamband och konsekvenser. Så olikt det mentala landskap jag är van att befinna mig i.

Barnens lekar kunde lika gärna ha utspelat sig på en skolgård i min del av världen. De hoppar runt, jagar varandra, sparkar en boll. Så mycket som är lika trots så olika livsmiljöer. Jag får veta att barnen är  Jose´och hans fru Saras barnbarn. De bor i det andra huset på gården. Mannen vi mötte på vägen upp hit är deras pappa, Sara och Jose´s son. De är födda här uppe i väglöst land. Jag försöker att föreställa mig hur det skulle kännas att vara gravid här. Att närma sig förlossningen två timmars promenad till närmsta väg. Vad skulle jag tänka när de första värkarna kom och veta att snart ska ett litet barn komma till världen i ett dragit hus utan elektricitet och utan möjlighet till sjukhusvård om en komplikation skulle tillstöta. Konstaterar att man måste ha tilltro till sin egen förmåga och inte se framför sig det värsta som kan hända. Det hjälper säkert att vara befriad från den ”eländesjournalistik” vi överöses med i väst.

- Går barnen i skola, frågar jag  pappan  som dyker upp på gården?

- Naturligtvis, svarar han som om det var en dum fråga, samtidigt som han pekar bort mot skogen.

Det är mycket jag inte förstår.

Så hör jag Jose´och Saras röster inifrån huset. Grälar de? De talar qéqchi så jag förstår inte vad de säger men Saras röst är hård och skarp. Kan orsaken vara den lilla ryggsäcken som Jose´ köpte nere i Coban? Ryggsäcken som fick hans ansikte att spricka upp i ett stort leende. De få hundralapparna jag har betalat för att de skall ta hand om mig i två dagar, de behöver familjen säkert för det allra nödvändigaste och nu föll Jose´ för frestelsen att köpa något som ligger utanför nödvändighetens ramar.  Är min spekulation riktig?  Det får jag aldrig veta. Men jag vet att hur enkelt vårt turistande än är, framstår vi ändå som rika i mötet med den fattiga världen. Vi är frestare som får folk att tro att en ryggsäck eller en klocka kan ge upphov till lycka. För Sara som inte kommer till stadens lockelser är det säkert svårt att förstå Jose´s  övertramp.

De kommer ut ur huset och jag frågar med hjälp av några gester om det finns möjlighet att tvätta sig.

Si, si säger Jose´.

Men det dröjer till nästa dag.  Då visar han med ett stolt leende upp ett plastskynke vid husets ena kortvägg.  Jag går dit och bakom skynket finner jag ett grönt plasthandfat och en röd plastkanna fylld med vatten.   Nu kan det kvitta, tänker jag.  Mitt förhållande till hygien har på ett dygn helt förändrats. Men väl gömd bakom plastskynket är det ändå skönt att få vaska av sig lite.

I regnskogen som omger oss är träden smala och raka med ett palmliknande bladverk överst. Stammar som delas på längden lämpar sig ypperligt till husväggar .  Bladen är perfekta som tak. Så är Jose´och Saras hus byggt.  I Guatemala finns inget socialt trygghetssystem, varken sjukförsäkring eller socialbidrag. Stora delar av befolkningen och i synnerhet mayaindianerna som bor på landsbygden är helt och hållet utlämnade till sin egen förmåga. Ett sätt att överleva är att dra ut i regnskogen, bygga hus av träden och odla majs på den bördiga jorden som ligger bar efter avverkningen. Proyecto EcoQuetzal  är en av flera projekt som försöker hindra att regnskogen huggs ner. Genom undervisning ska Mayaindianerna bli medvetna om regnskogens värde. I gengäld får de mot betalning ta emot turister som mig och föra sina kunskaper vidare. Jag hoppas bara att Jose´ fick det mesta av pengarna som jag överlämnade till damen på kontoret i Coban och att de  inte hamnade i någon korrumperad administratörs ficka. Varför är det de fattiga Mayaindianerna som ska bära ansvaret för att ”världens lungor” ska bevaras, frågar jag mig. Det de hugger ner med handkraft måste bara vara en liten bråkdel av det storbolagen skövlar med sina gigantiska maskiner.

Sara vinkar in mig i huset. Hennes ansikte utstrålar  ”välkommen” men jag hör henne inte säga ”bienvenidos”. Jag förstår genast att hon inte talar spanska. Hon ser mig i ögonen och jag känner en behaglig närhet till henne. Hon visar mig till bortre delen av husets enda rum och pekar på sängen som jag förstår ska bli min. Den är ganska bred och ser hemsnickrad ut. Jag ställer ifrån mig ryggsäcken och tittar mig runt med illa dold nyfikenhet. Ett fåtal meter från min säng står två sängar till och ett litet skåp. Det som kan kallas kök ligger vid dörren där vi kom in.  På det stampade jordgolvet brinner en eld.  På den enda bänken står ett trätråg. Ytterligare ett skåp, några pallar och ett litet bord, allt till synes hemsnickrat är husets hela möblemang. För en kort stund sjunger jag inombords enkelhetens lov men besinnar mig snart och förstår att det är här den enskilde individens utmaningar finns, inte hos oss där vi omfamnas av trygghetssystem och materiellt överflöd. Bladtaket är svart ovanför elden. Sjuksköterskan i mig undrar om Sara och Jose´s lungor ser likadana ut?

Sara föser ut några höns. Sedan lägger hon en platt sten över elden och på den en klick deg från trätråget. Jag gör en gest som ska betyda ” kan jag hjälpa till”. Hon ler, skakar lätt på huvudet och tittar mot dörröppningen.  Jag går ut och tittar mig nyfiket omkring. Funderar återigen på var vattnet som kontinuerligt rinner ur vattenslangen kommer ifrån. Finns det en källa någonstans eller rinner det en bäck inne i skogen? Går till trädgårdslandet för att se om det kan finnas någon av grödorna jag känner igen. Nej, inget liknar det som växer hemma hos mig.

Cena, ropar Jose´.

Jag går in igen. Sara visar med en handrörelse att jag ska sitta på pallen bredvid det lilla bordet där bara min tallrik får plats. Sara häller upp soppa.  Så vitt jag förstår består den av vatten, salt och några gröna blad som jag inte kan identifiera. Som vanligt här i Mellanamerika äter man sig mätt på basfödan tortilla. Känns som en delikatess när den är nystekt som här.  Mat har fått en annan innebörd för mig. Det handlar inte om att välja utifrån smak, hälsa eller viktminskning utan om att fylla magen med det som finns till hands och inte behöva känna sig hungrig. Konstigt, det finns ingen maträtt jag längtar efter.

Efter maten  sitter vi kvar runt elden. Sara tar ner några majskolvar som hänger under taket. Kornen ska med fingrarnas hjälp lossas från kolven. Det kan låta enkelt men inte för mig som är ovan. Kornen lägger Sara i trätråget, fyller på vatten och tillsätter ett pulver. Blandningen får stå över natten och nästa dag bearbetar hon det till en deg som ska bli till tortilla.

Det har nyss blivit mörkt. Jose´ släcker stearinljuset och de går och lägger sig i en av sängarna utan att klä av sig. Gör de det av samma anledning som jag? Den fuktiga kylan har krupit in under kläderna . Jag tar av mig skorna och kryper ner under filten. Sova. Nej det går inte. Jag fryser och det finns inte mer kläder att ta på. Försöker slappna av. Nej, sömnen vill inte komma. Istället, neej, jag känner mig kissnödig. Vad ska jag göra?  Dörren vid min säng knarrar, det vet jag och det känns inte bra att behöva gå förbi Sara och Jose´s säng och ut genom den andra dörren. Ute på gården skulle  dessutom hundarna börja skälla och väcka även alla i det andra huset.  Och utan ficklampa skulle det bli svårt att ta sig upp till dasset på kullen. Jag hade svårt redan i går när det var ljust. Marken var lerig och hal.  Att sitta på huk utanför husväggen? Nej, inte tänkbart. Har läst om spindlar och ormar som finns i regnskogen. Och tänk om det kommer en jaguar eller puma framhoppandes. De är ju nattdjur. Valet är lätt. Jag ligger kvar och underhåller mig själv med att tänk på allt jag var med om i går.  

 Det blir en lång natt, men så fort lite ljus sipprar in mellan plankorna  hör jag någon stiga upp. Lättad gör jag det samma.

Jag har en hel dag framför mig i väglöst land och känner mig konstigt nog inte trött. Kanske slumrade jag till lite i natt i alla fall, utan att veta om det. Jose´ tar mig med på en tur ut i regnskogen. Han leder in mig i de få öppningarna i den kompakta växtligheten, pekar och berättar. En del förstår jag. Annat inte. Så stannar han till.

-          Mira, viskar han och pekar på ett träd.

Jag söker frenetiskt med blicken från gren till gren. Nu ser jag den, en Quetzal, Guatemalas nationalfågel. Den mycket långa stjärten är det mest iögonfallande. Jose´ ser påfallande nöjd ut och jag är mest överraskad. Trodde aldrig att jag skulle få se en Quetzal. Den håller på att utrotas på grund av att regnskogens yta minskar. Nu går han med lätta och snabba steg . Efter en stund saktar han farten igen, pekar på några extra raka träd.

-           De skulle vara perfekta att bygga hus av, säger han och ler.

Hemma vid huset igen sätter jag mig på min stubbe. Vad gör man när det inte finns något att göra?  Jag går runt huset och tittar på det lilla som finns att se på och jag går runt en gång till. Barnen är inte hemma. Förmodligen är de i skolan någonstans i ödemarken. Deras mamma och pappa ser jag inte heller till. Jag går in till Sara i huset. Vi tittar varandra i ögonen och vi ler. Jag säger något och hon ryckte på axlarna. Verbal kommunikation är omöjlig för oss. Hon står vid bänken och bearbetar sin majsdeg i tråget. Då och då kikar hon ut i springorna mellan brädorna. Hon har nog ganska bra koll på vad som sker där utanför trots att huset inte har fönster.  Och inte blir hennes nyfikenhet avslöjad av en gardin som rör sig.   

För dem är det enkla livet här så självklart. För mig så exotiskt. Jag vill inte bli sedd på som en överdrivet nyfiken gringo. I Guatemala är gringo samlingsnamnet för oss västerlänningar. Jag har känt på mig att det inte har positiva förtecken.  Jag vill så gärna möta Jose´  och Sara  ” just as human beeings”.  Det kulturella gapet mellan oss är bråddjup, det vet jag ,men jag vill försöka.

Trots sysslolösheten, och trots de obesvarade frågorna som rusar runt i huvudet känner jag att glädjen sprudlar som kolsyra i mig. Jag är på en plats jag aldrig skulle kunna peka ut på en karta för jag vet inte var jag är. Jag vet bara att jag är två timmar från närmsta väg och att det tog nästan en dag att komma hit från Coban. Skogen jag ser är den värdefulla regnskogen och här hos Jose´och Sara skall jag sova en natt till. Här finns inget av västerländskt överflöd. Fokus ligger på det mest basala. Förutom varmare kläder att ta på till natten är det inget jag saknar. Hur länge det skulle dröja innan längtan efter något skulle komma, det vet jag inte. I morgon lämnar jag den här platsen.  Konstigt nog finns det inte något jag känner mig rädd för.  Jose´ och Saras kunskaper och erfarenheter och min egen omdömesförmåga räcker för att jag ska känna mig trygg.

Det är natt igen. Den liknar tyvärr den förra. Jag fryser, är kissnödig och kan inte sova. I natt funderar jag på vem jag skulle ha varit om det var här jag hade växt upp och levt mina 57 år. Vad hade då känts viktigt? Skulle det ha varit något jag saknat och längtat efter ? Vilka hade mina drömmar varit ?

Nu hör jag någon stiga upp fast inte något ljus ännu strilar in mellan plankorna. Jag vet att vi måste börja gå nerför klockan fem. Lastbilen som ska transportera mig vidare går klockan sju. Jag försökte säga till Sara igår att hon inte behövde göra frukost men hon har kokat svagt kaffe och jag får en torr köpebulle.

Det känns vemodigt att säga adjö till henne. När man reser ensam blir mötet med en varm och omsorgsfull människa extra betydelsefull. Att vara ute på en spännande upptäcktsresa som jag är, har som smolk i bägaren många avsked med vetskapen om att aldrig mötas igen.

Jose´ tar min ryggsäck.  Skönt!  Att gå uppför är fysiskt ansträngande. Att gå nerför på ojämn och lerhal mark i mörker med en ficklampa som enda ljuskälla, känns som en balanskonst. För varje steg  tror jag att jag ska falla men lyckas med idog koncentration hålla mig upprätt ända ner till vägen. Nu har ljuset kommit, den lilla kiosken har öppnat och jag köper några batterier till ficklampan som jag fått låna. Jag ångrar än i dag att jag inte köpte en påse bullar som Jose´ kunde ha tagit med hem. Instruktionen från kontoret var att inte betala något extra. Men några bullar? Avskedet från Jose´är inte lika känslosamt. Jag tar mig upp på lastbilsflaket tillsammans med ett tiotal personer till. Vinkar till Jose´ och betraktar solen som letar sig upp mellan bergtopparna.

Lastbil, buss och promenad. Så är jag tillbaka på kontoret som jag tillsammans med Jose´ lämnade för två dagar sedan. Det känns som om jag varit borta en vecka.  Min resväska står kvar där jag lämnade den. Jag får låna ett badrum med rinnande vatten och avlopp i golvet. Jag fyller kannan och häller vatten över hela kroppen. Mina tankar om hygien har lika snabbt kommit tillbaka som de försvann där uppe i väglöst land.

Nu sitter jag på en buss till Guatemala City. Trafiken är intensiv. Det ständiga tutandet stör mig. Jag har på två dagar blivit överkänslig för ljud. Det finns sociologer som menar att skillnaden mellan land och stad i ett land kan vara större än mellan städer respektive landsbygd i olika länder. Det slutsatsen känns just nu mycket rimlig för mig.  

Kerstin Gevert

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Honduras 2002       Det var inte de stora, mörka bedjande ögonen som fick mig att ändra mig Nej, det var öronen Smutsiga så långt jag kunde se in i hörselgången Det var den smutsen som fick mig att svara ”ja” på din fråga ...

Guatemala 2002   Som allid i Guatemala när man skall åka någonstans så börjar resan i gryningsljuset innan solen gått upp. I dag står jag utanför ett litet hotell i den lilla staden Flores, som egentligen är en halvö i sjön Lago de Peten  Itza´ i...

  2002   Det är sen eftermiddag. Bäst att jag dra mig hemåt. Mörkret kommer snabbt här Den vanliga huvudgatan De samma gatubarnen med sina tinnerdimmiga ögon En kvinna som håller upp ett papper framför mig. Där står namnet på ett läkeme...

Guatemala, 2002   Maria vänder ansiktet mot mig. Hon blinkar knappt synligt med ena ögat och mungiporna drar hon nedåt. Jag förstår vad hon menar.  Vi har suttit här i över två timmar nu. Det börjar bli långtråkigt att lyssna till männen som står...

                                                                                                                                                                               Coban,Guatemala, 2002   -Buenos dias, säger jag och sträcker fram min...