Direktlänk till inlägg 20 mars 2014
Guatemala, 2002
Maria vänder ansiktet mot mig. Hon blinkar knappt synligt med ena ögat och mungiporna drar hon nedåt. Jag förstår vad hon menar. Vi har suttit här i över två timmar nu. Det börjar bli långtråkigt att lyssna till männen som står där framme och orerar. Det de vill säga ska först framföras på mam, det lokala Mayaindianska språket. Det förstår jag inte ett ord av. Sedan samma sak på spanska. Om jag koncentrerar mig riktig kan jag förstå huvuddragen.
Maria får med sig allt som sägs. Mam är hennes modersmål och spanska verkar hon behärska bra. Men den låga träbänken vi sitter på får baken att ömma. Det hjälper inte längre att luta sig på bordet framför. Möblerna är inte avsedda för vuxna. Det här är ett klassrum för lågstadiebarn.
Det var i morse vi gick hemifrån. Det vill säga Maria och Catos hem och min tillfälliga bostad den enda veckan jag är i Todos Santaos Cuchumata´n i västra Guatemala.
Molnen hängde ner över oss och det småregnade. Vi tryckte ihop oss under Marias paraply och började vår vandring uppför den leriga och våta vägen.
- Hur långt är det, frågar jag ?
- Det tar ungefär en timma, säger Maria.
Sandalerna och det som sticker fram av fötterna är snart smutsiga och blöta och byxbenen längst ner prickiga av lera. Jag gruvar mig men Maria verkar helt oberörd.
Så stannar en svart fyrhjulsdriven bil i jämnhöjd med oss.
- Vill ni åka med, säger den ”spanske” mannen bakom ratten.
Jag har tagit mig friheten att kalla alla som inte har ett indiansk utseende för ”spanjorer”. Det blir min egen påminnelse om vad som hände på 1500-talet när spanska flottan ankrade i Latinamerika och plundrade Mayaindianerna på deras tillgångar, tog makten i landet och började sitt förtryck.
- Si, si, säger vi och kliver upp i bilen.
”Spanjoren” kommer från stan´, det märks. Skjorta och byxor är välstrukna, håret kammat och hakan rakad. Det visar sig sedan att han är här för att inspektera det mötet vi är på väg till. Han kommer från Guatemalas näst största stad Quetzaltenango.
Och nu sitter vi alltså här på mötet i den lilla skolan med ömmande bakar och är uttråkade. Ändå är det som att sitta i en universitetsaula och insupa kunskap. Maria har berättat att Mayaindianerna uppe i bergen har fått ett bistånd från Nederländerna och för att få del av det måste man gå på de möten som ordnas. Då är det viktigt att kunna legitimera sig, att bevisa att man är där.
Vid ingången måste därför alla skriva sitt namn. Men det kan inte alla. Jag vet att många i Guatemala är analfabeter men att stå där och se människor sätta tummen först på en färgdyna och sedan på ett papper, det är en stark upplevelse. Maria använder också tummen för att legitimera sig. Det är nästan så jag inte vill tro att det är sant. Min Maria som jag bor hos och har så mycket roligt tillsammans med. Nej, jag skulle önska att jag drömde. Lägger märke till att det är fler män än kvinnor som kan skriva och att de flesta är ganska unga.
Männen vid podiet läser ur papper. Först på mam, sedan på spanska. Det ska föreställa en redogörelse av hur pengarna fördelas. Tycker mig ana att en väldigt liten del av miljonerna hamnar här uppe i bergen. Var kommer tex pengarna ifrån till den fyrhjulsdrivna bilen vi fick åka med ? Jag har hört flera historier om hur de som får ansvar för bistånd bygger sig hus och köper saker de inte hade råd med tidigare.
- Det är för er skull vi är här. Då kan ni åtminstone hålla er vakna, säger en av ledarna myndigt.
En av bönderna nere bland oss har somnat. Hur länge han har vandrat för att komma hit och när gick han upp i morse, det vet jag inte? Men jag vet att det är långt mellan bosättningarna och att det som kallas vägar ofta är stigar. Bonden försvarar sig inte. Jag skulle vilja resa mig upp och föra hans talan men min spanska fungerar dåligt när jag är upphetsad och dessutom känns stämningen i salen enväldig.
Vi är ett trettiotal som sitter och lyssnar. Mest män men också kvinnor. Några av kvinnorna har ett knyte på ryggen. Där ligger små barn och sover. Jag blir orolig och undrar om de kan ha kvävts där inne. Det hörs inte ett pip.
Jag har gjort många långa bussresor i Guatemala, Nicaragua, Honduras och El Salvador. Alltid har det funnits barn med på bussarna. Barn i alla åldrar. Men aldrig att jag hört barn som gråtit, skrikigt eller visat missnöje. De vuxna passagerarna sover sig ofta genom bussresorna och det har barnen tagit efter.
Efter tre timmar börjar mötet närma sig slutet. En skrivkunnig ung man har hela tiden fört protokoll. Nu ska det läsas upp, först på mam och sedan på spanska. Därefter får alla gå fram och endera skriva under med sitt namn eller sätta dit sitt tumavtryck. Maria verkar inte alls generad över att hon inte kan skriva. Det är jag som inte riktigt kan fatta att hon inte ens kan skriva sitt namn.
Ur stora kärl börjar någon ösa upp en röra som ska föreställa lunch. Jag är glad att jag måste avvika för att hinna till min spansklektion. Vill inte riskera några dagar med magproblem.
Utanför skolhuset står ett tjugotal män. Alla har minst en stor säck fylld med nyplockad broccoli. Dom väntar på hämttransport. Jag har aldrig sett så mycket broccoli på en gång förut och varje gång jag numera kokar broccoli tänker jag på den här synen. ”Spanjoren” från Quezaltenango vill köpa några buketter och sträcker fram några sedlar. Bonden vill inte ta betalt för så lite men låter sig övertalas efter idogt trugande. Trots sin maktposition och sina privilegier visar ”spanjoren” viss medkänsla . Kanske han till och med reflekterar över de enorma klassklyftorna som råder i Guatemala och det förtryck Mayaindianerna har varit utsatta för och fortfarande lever under.
Promenaden ner till byn blir behaglig. Den ömmande kroppen mjukas upp och jag får möjlighet att i lugn och ro samla ihop mina tankar och upplevelser. Konkluderar med att ett långt och tråkigt möte kan vara så mycket mer än en oändlig lång rad med ord. Att flytta blicken från platsen där den förväntas vara och lyssna till det som inte sägs, kan till slut bli hela behållningen.
Kerstin Gevert
Honduras 2002 Det var inte de stora, mörka bedjande ögonen som fick mig att ändra mig Nej, det var öronen Smutsiga så långt jag kunde se in i hörselgången Det var den smutsen som fick mig att svara ”ja” på din fråga ...
Guatemala 2002 Som allid i Guatemala när man skall åka någonstans så börjar resan i gryningsljuset innan solen gått upp. I dag står jag utanför ett litet hotell i den lilla staden Flores, som egentligen är en halvö i sjön Lago de Peten Itza´ i...
2002 Det är sen eftermiddag. Bäst att jag dra mig hemåt. Mörkret kommer snabbt här Den vanliga huvudgatan De samma gatubarnen med sina tinnerdimmiga ögon En kvinna som håller upp ett papper framför mig. Där står namnet på ett läkeme...
Coban, Guatemala, 2002 Jag sitter här på en stubbe och upplever en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Andningen har återgått till näst intill normal frekvens men kroppen är fortfarande täckt av svett efter den långa vandringen upp genom de...
Coban,Guatemala, 2002 -Buenos dias, säger jag och sträcker fram min...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 | 21 | 22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|