Guatemala 2002

Som allid i Guatemala när man skall åka någonstans så börjar resan i gryningsljuset innan solen gått upp. I dag står jag utanför ett litet hotell i den lilla staden Flores, som egentligen är en halvö i sjön Lago de Peten  Itza´ i norra Guatemala.   Så kommer minibussen.  Chauffören ser alert ut men de båda turisterna halvsover. Vi lämnar Flores och jag hinner precis falla in i en morgontrött dvala då vi hunnit ut på landsbygden och vägen har övergått till att mer likna min barndoms kostigar än en bilväg. Den lilla bussen lyckas ta sig fram tack vare att den ibland kör så sakta att hastighetsmätaren nästan är på noll och dessutom gör stora lovar runt groparna.

Armbandsklockan sitter som vanligt på vänsterarmen men jag har nästan vant mig av med att titta på den. Därför vet jag inte hur länge vi har åkt när bussen stannar några meter från en bred flod.  Kanske en timma, kanske två.

-          Jaha, vi ska åka båt också för att komma till den biologiska stationen, tänker jag ?

Att befinna sig i ett land där informationsflödet är betydligt mindre än vad jag är van vid, gör att jag tvingas släppa kontrollen och får därför en mer avspänd inställning till vad som sker.

Hyddliknande små hus ligger glest utspridda i den tropiska växtligheten.  Vi visas in i en av dem . Det är mörkt därinne. Det enda ljusinsläppet är dörröppningen som vi kom in igenom. Jordgolvet är jämnt stampat så det är ingen risk att vi ska snubbla trots att det tar en stund innan ögonen vant sig.  Vi slår oss ner på varsin pall vid träbordet.  En kamp mellan nyfikenhet och hövlighet börjar inom mig. Jag skulle så gärna vilja låta blicken vandra runt och undersöka varenda vrå i det lilla huset. Som så många gånger förr försöker jag mig på det omöjliga, att leva mig in i hur det skulle vara att leva här.

  En kvinna kommer ut från utrymmet intill. Antagligen är det köket eftersom det brinner en eld på golvet. Hon ställer fram en tallrik med tortilla, vi får varsin kopp med sött mycket svagt kaffe och varsin plasttallrik med passerade bönor på. Jag gör upprepade försök att möta hennes blick för att starta ett samtal men hon undviker idogt mina försök till kontakt.

Den enkla frukosten är fort avklarad och vi går ut igen. Vid flodkanten, lite längre bort får jag se kvinnor som tvättar kläder. De står i vattnet, ibland nästan ända upp till midjan och omväxlande slår kläderna mot någon sten och omväxlande låter de färgglada tygstyckena svepas runt i vattnet och sköljas.  Några av dem har ett knyte på ryggen som jag antar är ett litet barn. De pratar lågmält. Nyfikenheten gör sig påmind igen och jag drar mig bort mot dem. Jag går långsamt och försiktigt. Vill inte störa men vill så innerligt gärna få prata med någon av dem. Nu är jag framme och nu har deras samtal  tystnat. Alla tittar på mig.

-          Buenos dias, säger jag

Ingen svarar.

-          Hola, försöker jag med nu.

Inget svar nu heller. Jag känner mig som en dum inkräktare och smyger därifrån. Snart kan jag höra deras lågmälda prat igen och kan se att de återtagit sitt tvättande. Senare får jag veta att de flesta byborna inte talar spanska utan bara kan sitt mayaindianska språk. Deras historia, som jag ska återkomma till, gör också att de har all anledning att vara skeptiska till främlingar.

Vi väntar och vi väntar och vi väntar. Så hörs motorljud och en minibus dyker upp. Ur den kliver en man, en kvinna och deras tonårsdotter och chauffören som bär ut åtskilligt med bagage. Den nyanlända familjen är från USA.   Det kommer att visa sig att det här inte är sista gången vi måste vänta på dem.  När jag senare vid ett tillfälle kommenterar deras återkommande förseningarna säger frun,

-          ”My husband is a very famous journalist”, som om det skulle var en ursäkt.

Men det ska visa sig att tack vare ”den mycket kände journalisten” så blir den här resan mer innehållsrik än vanligtvis. Chefen för organisationen som driver den biologiska stationen vi är på väg till, dyker upp senare på kvällen och inte bara ger en ingående information om deras arbete utan också tar oss med tillbaka till byn och låter oss träffa några av byborna som talar spanska.

-          Vamos, ropar en man vi strandkanten.

Vi gör som han säger, tar med vårt bagage och kliver upp i en motorbåt. Faktiskt, det finns flytvästar. Och det är jag glad för. Båtens motor har många hästkrafter och accelererar snabbt till en turbofart som står i bjärt kontrast till frukosten i hyddan, kvinnorna med sin klädtvätt och den sagolikt vackra tropiska naturen. Så saktar motorerna in och vi är framme. I en öppning i den kompakta växtligheten finns ett tiotal små trähus med tak av palmblad. Vi blir instruerade att bara lasta ur vårt bagage, i mitt fall en stor och en liten ryggsäck och hoppa i båten igen. Vi ska se på Mayaindiantempel.

Ny båtfärd i turbofart innan båten lägger till. Djungelvaktmästaren tar emot oss vid strandkanten. Han är en viktig person. Utan hans arbete med machetesen  skulle stigarna snart växa igen. Tropisk regnskog är kompakt och ingenting man bara strövar runt i. Så uppdagas resans första och enda besvikelse. Jag har sett de mayaindianska pyramiderna i Tikal, majestätiska stenkonstruktioner som är både vackra och imponerande.  Det som guiden pekar på är vad jag uppfattar som kuperad natur. Templen vi står framför är inte framgrävda ännu. Det får mig att tänka på min gård i Molkom där traktens första missionshus både hann byggas och brinna ner på 1800-talet. Stengrunden till det bygget är idag överväxt och ser ut som små kullar. Får ide´n att leka arkeolog när jag kommer hem igen.

-          Titta, säger guiden och pekar på marken, färska jaguarspår.

Jag känner ett lätt obehag men inser snabbt att de vilda djuren beter sig förmodligen här i Guatemala som hemma i Sverige. De försvinner när de känner lukten av människa. Hur många har tex mött ett lodjur på skogspromenaden?  Djungelvaktmästaren har gjort ett gott arbete. Vi får några kilometers vandring i det som blivit min favoritnatur, tropisk regnskog. Guiden pekar och namnger växter både på spanska och engelska. Papper och penna har jag inte med men det gör inget För mig räcker det med att bara vara i den här drömlika grottan av fräsch, fuktig, glittrande växtlighet.

-          Vamos, ropar guiden och pekar mot båten.

Jag hade gärna stannat här. Vad skulle vaktmästaren ha svarat om jag bett om att få bli kvar några dagar  ?

I skymningen samlas vi till middag. Nu har också chefen för organisationen anlänt och berättar den dramatiska historien om när stationen brändes ner för några år sedan.

Estacion Biologica Las Guacamaya  bedrivs framförallt för att skydda den utrotningshotade papegojan Guacamaya. En stor fågel  i färgerna rött, gult, grönt och blått som jagas för att få föda. När stationen byggdes uppfattades det av folket här som en provokation från myndigheterna.  En grupp män beväpnade med machetes omringade stationen, tände på husen och hotade att döda de som arbetade där.  Stationens ledare lyckades komma i samtal med männen och som ha sa till oss:

-          Vem tar hänsyn till utrotningsrotade fåglar när det inte finns mat till barnen.

Hans empati räddade deras liv. En kompromiss förhandlades fram och nu är stationen uppbyggd igen. Att medkänsla och dialog är en väg att gå, får jag ett nytt  bevis på redan i morgon. Efter den rafflande historien är jag övertygad om att det är dags att gå och sova. Det har redan varit mörkt i flera timmar.

-          Nu ska vi ut på krokodiljakt, ropar en av biologerna.

Det är becksvart ute och med hjälp av ficklampor letar vi oss ner till vattnet. Båten lägger ut. Det går inte i turbofart den här gången och snart stängs motorerna av helt.  De stora ficklamporna lyser i vattnet.

-          Krokodilerna dras till ljus, säger krokodilkännaren.

Så dyker det välkända stora djuret upp i lampskenet. Blixtsnabbt stoppar en av männen ner en snara runt krokodilens käft och drar upp den i båten. Virar en lina många gånger runt det stängda gapet,  samtidigt som han berättar att krokodiler är svaga när de öppnar käften men mycket starka när de stänger den. Det känns lugnande. Krokodilen blir undersökt och observationerna antecknas noga.

-          Vem vill ha den i knät ?

-          Jag, ropar jag utan att tänka mig för.

 Krokodilen är några meter lång så det mesta hänger utanför mitt knä men den ligger på ett sätt så att jag får möjlighet att känna på den silkesmjuka buken. Märklig kontrast till den hårda ryggen, det groteskt fula ansiktet och den bild vi har av krokodiler som glupska människoätare.  Krokodilen baxas snart ner tillbaka i vattnet, linan lossas runt munnen och vi åker hem i mörkret. Mycket spännande har hänt idag men det finns en händelse kvar. När jag ska krypa ner i sängen ligger en decimeterstor spindel med håriga ben där. Jag rusar ut till personalens hus. Mannen som följer med mig till mitt rum ler lite, tar spindeln i ett av de håriga benen och slänger ut den.

-          Den här sorten är helt ofarlig, säger han. Men du har väl ficklampa om du behöver gå på dass i natt.  Det kan finnas ormar på stigen.

Dag två berättas historien om byn där båtfärden började. Mayaindianerna har alltid levt ett marginaliserat liv i fattigdom. På 1960-talet gav det upphov till en gerillarörelse som kämpade för bättre levnadsvillkor. Det hela utvecklades till ett inbördeskrig som varade i över trettio år. I regeringsstyrkornas försök att hitta gerillasoldaterna fördrevs människor från sina byar och minst 200 000 blev mördade. Nobelpristagaren Rigoberta Menchu´, själv mayaindian har fört ut kunskapen om vad som hände till resten av världen. ”Vår” by blev rensad. Efter fredsslutet 1996 började folk återvända. Då fanns det istället ekologiska hänsyn som skulle tas. Man var rädd att byn skulle bli överbefolkad. Uppgörelsen blev att om de som återvänt lovade att inte locka dit släkt och vänner så skulle de få en bit mark. Det byggdes skola för barnen och  undervisning om betydelsen av att värna regnskogen skulle varar en viktig del..

-          De vuxna fick vi köpa, barnen undervisar vi, som chefen för den ekologiska organisationen säger.

Jag får följa med när ”den kände journalisten”  ska intervjua en av byns innevånare. Vi sitter på marken invid planen där byns pojkar spelar fotboll till knastrig musik från en transistorradio.

-          Vad är dina drömmar om framtiden, frågar jag ?

-          Att kunna köpa några höns så vi kan äta ägg ibland, svarar byinnevånaren.

Kerstin Gevert

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Honduras 2002       Det var inte de stora, mörka bedjande ögonen som fick mig att ändra mig Nej, det var öronen Smutsiga så långt jag kunde se in i hörselgången Det var den smutsen som fick mig att svara ”ja” på din fråga ...

  2002   Det är sen eftermiddag. Bäst att jag dra mig hemåt. Mörkret kommer snabbt här Den vanliga huvudgatan De samma gatubarnen med sina tinnerdimmiga ögon En kvinna som håller upp ett papper framför mig. Där står namnet på ett läkeme...

Guatemala, 2002   Maria vänder ansiktet mot mig. Hon blinkar knappt synligt med ena ögat och mungiporna drar hon nedåt. Jag förstår vad hon menar.  Vi har suttit här i över två timmar nu. Det börjar bli långtråkigt att lyssna till männen som står...

Coban, Guatemala, 2002   Jag sitter här på en stubbe och upplever en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Andningen har återgått till näst intill normal frekvens men kroppen är fortfarande täckt av svett efter den långa vandringen upp genom de...

                                                                                                                                                                               Coban,Guatemala, 2002   -Buenos dias, säger jag och sträcker fram min...