Honduras 2002

Det var inte de stora, mörka bedjande ögonen som fick mig att ändra mig

Nej, det var öronen

Smutsiga så långt jag kunde se in i hörselgången

Det var den smutsen som fick mig att svara ”ja” på din fråga

Vi orkade inte äta mer än drygt hälften av jätteportionen

Nu sitter vi proppmätta med ansiktena mot solen

Servitrisen kommer ut med en papptallrik fylld med mat

Är det våra matrester ?  

Med smutsiga händer glufsar du i dig maten

Hela du är smutsig

Barfota, trasiga kläder

Så kommer du närmare och ber om ett par stövlar

Tänker säga nej

Du står mycket nära

Jag ser in i dina öron

De är täckta av en smutsgrå hinna

Ändrar mig och nickar

Du småspringer och jag följer efter

Expediten torkar av dina fötter med tidningspapper

Stövlarna passar

Du ser inte överlycklig ut men jag kan ana en belåtenhet

Nu ber du om en boll

Nej, säger jag

Tackade du för stövlarna ?

Det minns jag inte

 Men jag minns att jag ångrade mig

Ångrade att du inte fick den där bollen

Skulle vilja föreställa mig att du precis som barnen i Brasilien sparkar fotboll och ser glad ut

Jag for vidare med ångern och tankarna på vad som hände med dig och dina stövlar och längtan efter en boll

 Om du inte dött av tinnerångor finns du säkert kvar på gatorna i Copan i Honduras ett stenkast från de Mayaindianska templen

Kerstin Gevert