Honduras 2002

Det var inte de stora, mörka bedjande ögonen som fick mig att ändra mig

Nej, det var öronen

Smutsiga så långt jag kunde se in i hörselgången

Det var den smutsen som fick mig att svara ”ja” på din fråga

Vi orkade inte äta mer än drygt hälften av jätteportionen

Nu sitter vi proppmätta med ansiktena mot solen

Servitrisen kommer ut med en papptallrik fylld med mat

Är det våra matrester ?  

Med smutsiga händer glufsar du i dig maten

Hela du är smutsig

Barfota, trasiga kläder

Så kommer du närmare och ber om ett par stövlar

Tänker säga nej

Du står mycket nära

Jag ser in i dina öron

De är täckta av en smutsgrå hinna

Ändrar mig och nickar

Du småspringer och jag följer efter

Expediten torkar av dina fötter med tidningspapper

Stövlarna passar

Du ser inte överlycklig ut men jag kan ana en belåtenhet

Nu ber du om en boll

Nej, säger jag

Tackade du för stövlarna ?

Det minns jag inte

 Men jag minns att jag ångrade mig

Ångrade att du inte fick den där bollen

Skulle vilja föreställa mig att du precis som barnen i Brasilien sparkar fotboll och ser glad ut

Jag for vidare med ångern och tankarna på vad som hände med dig och dina stövlar och längtan efter en boll

 Om du inte dött av tinnerångor finns du säkert kvar på gatorna i Copan i Honduras ett stenkast från de Mayaindianska templen

Kerstin Gevert

Guatemala 2002

Som allid i Guatemala när man skall åka någonstans så börjar resan i gryningsljuset innan solen gått upp. I dag står jag utanför ett litet hotell i den lilla staden Flores, som egentligen är en halvö i sjön Lago de Peten  Itza´ i norra Guatemala.   Så kommer minibussen.  Chauffören ser alert ut men de båda turisterna halvsover. Vi lämnar Flores och jag hinner precis falla in i en morgontrött dvala då vi hunnit ut på landsbygden och vägen har övergått till att mer likna min barndoms kostigar än en bilväg. Den lilla bussen lyckas ta sig fram tack vare att den ibland kör så sakta att hastighetsmätaren nästan är på noll och dessutom gör stora lovar runt groparna.

Armbandsklockan sitter som vanligt på vänsterarmen men jag har nästan vant mig av med att titta på den. Därför vet jag inte hur länge vi har åkt när bussen stannar några meter från en bred flod.  Kanske en timma, kanske två.

-          Jaha, vi ska åka båt också för att komma till den biologiska stationen, tänker jag ?

Att befinna sig i ett land där informationsflödet är betydligt mindre än vad jag är van vid, gör att jag tvingas släppa kontrollen och får därför en mer avspänd inställning till vad som sker.

Hyddliknande små hus ligger glest utspridda i den tropiska växtligheten.  Vi visas in i en av dem . Det är mörkt därinne. Det enda ljusinsläppet är dörröppningen som vi kom in igenom. Jordgolvet är jämnt stampat så det är ingen risk att vi ska snubbla trots att det tar en stund innan ögonen vant sig.  Vi slår oss ner på varsin pall vid träbordet.  En kamp mellan nyfikenhet och hövlighet börjar inom mig. Jag skulle så gärna vilja låta blicken vandra runt och undersöka varenda vrå i det lilla huset. Som så många gånger förr försöker jag mig på det omöjliga, att leva mig in i hur det skulle vara att leva här.

  En kvinna kommer ut från utrymmet intill. Antagligen är det köket eftersom det brinner en eld på golvet. Hon ställer fram en tallrik med tortilla, vi får varsin kopp med sött mycket svagt kaffe och varsin plasttallrik med passerade bönor på. Jag gör upprepade försök att möta hennes blick för att starta ett samtal men hon undviker idogt mina försök till kontakt.

Den enkla frukosten är fort avklarad och vi går ut igen. Vid flodkanten, lite längre bort får jag se kvinnor som tvättar kläder. De står i vattnet, ibland nästan ända upp till midjan och omväxlande slår kläderna mot någon sten och omväxlande låter de färgglada tygstyckena svepas runt i vattnet och sköljas.  Några av dem har ett knyte på ryggen som jag antar är ett litet barn. De pratar lågmält. Nyfikenheten gör sig påmind igen och jag drar mig bort mot dem. Jag går långsamt och försiktigt. Vill inte störa men vill så innerligt gärna få prata med någon av dem. Nu är jag framme och nu har deras samtal  tystnat. Alla tittar på mig.

-          Buenos dias, säger jag

Ingen svarar.

-          Hola, försöker jag med nu.

Inget svar nu heller. Jag känner mig som en dum inkräktare och smyger därifrån. Snart kan jag höra deras lågmälda prat igen och kan se att de återtagit sitt tvättande. Senare får jag veta att de flesta byborna inte talar spanska utan bara kan sitt mayaindianska språk. Deras historia, som jag ska återkomma till, gör också att de har all anledning att vara skeptiska till främlingar.

Vi väntar och vi väntar och vi väntar. Så hörs motorljud och en minibus dyker upp. Ur den kliver en man, en kvinna och deras tonårsdotter och chauffören som bär ut åtskilligt med bagage. Den nyanlända familjen är från USA.   Det kommer att visa sig att det här inte är sista gången vi måste vänta på dem.  När jag senare vid ett tillfälle kommenterar deras återkommande förseningarna säger frun,

-          ”My husband is a very famous journalist”, som om det skulle var en ursäkt.

Men det ska visa sig att tack vare ”den mycket kände journalisten” så blir den här resan mer innehållsrik än vanligtvis. Chefen för organisationen som driver den biologiska stationen vi är på väg till, dyker upp senare på kvällen och inte bara ger en ingående information om deras arbete utan också tar oss med tillbaka till byn och låter oss träffa några av byborna som talar spanska.

-          Vamos, ropar en man vi strandkanten.

Vi gör som han säger, tar med vårt bagage och kliver upp i en motorbåt. Faktiskt, det finns flytvästar. Och det är jag glad för. Båtens motor har många hästkrafter och accelererar snabbt till en turbofart som står i bjärt kontrast till frukosten i hyddan, kvinnorna med sin klädtvätt och den sagolikt vackra tropiska naturen. Så saktar motorerna in och vi är framme. I en öppning i den kompakta växtligheten finns ett tiotal små trähus med tak av palmblad. Vi blir instruerade att bara lasta ur vårt bagage, i mitt fall en stor och en liten ryggsäck och hoppa i båten igen. Vi ska se på Mayaindiantempel.

Ny båtfärd i turbofart innan båten lägger till. Djungelvaktmästaren tar emot oss vid strandkanten. Han är en viktig person. Utan hans arbete med machetesen  skulle stigarna snart växa igen. Tropisk regnskog är kompakt och ingenting man bara strövar runt i. Så uppdagas resans första och enda besvikelse. Jag har sett de mayaindianska pyramiderna i Tikal, majestätiska stenkonstruktioner som är både vackra och imponerande.  Det som guiden pekar på är vad jag uppfattar som kuperad natur. Templen vi står framför är inte framgrävda ännu. Det får mig att tänka på min gård i Molkom där traktens första missionshus både hann byggas och brinna ner på 1800-talet. Stengrunden till det bygget är idag överväxt och ser ut som små kullar. Får ide´n att leka arkeolog när jag kommer hem igen.

-          Titta, säger guiden och pekar på marken, färska jaguarspår.

Jag känner ett lätt obehag men inser snabbt att de vilda djuren beter sig förmodligen här i Guatemala som hemma i Sverige. De försvinner när de känner lukten av människa. Hur många har tex mött ett lodjur på skogspromenaden?  Djungelvaktmästaren har gjort ett gott arbete. Vi får några kilometers vandring i det som blivit min favoritnatur, tropisk regnskog. Guiden pekar och namnger växter både på spanska och engelska. Papper och penna har jag inte med men det gör inget För mig räcker det med att bara vara i den här drömlika grottan av fräsch, fuktig, glittrande växtlighet.

-          Vamos, ropar guiden och pekar mot båten.

Jag hade gärna stannat här. Vad skulle vaktmästaren ha svarat om jag bett om att få bli kvar några dagar  ?

I skymningen samlas vi till middag. Nu har också chefen för organisationen anlänt och berättar den dramatiska historien om när stationen brändes ner för några år sedan.

Estacion Biologica Las Guacamaya  bedrivs framförallt för att skydda den utrotningshotade papegojan Guacamaya. En stor fågel  i färgerna rött, gult, grönt och blått som jagas för att få föda. När stationen byggdes uppfattades det av folket här som en provokation från myndigheterna.  En grupp män beväpnade med machetes omringade stationen, tände på husen och hotade att döda de som arbetade där.  Stationens ledare lyckades komma i samtal med männen och som ha sa till oss:

-          Vem tar hänsyn till utrotningsrotade fåglar när det inte finns mat till barnen.

Hans empati räddade deras liv. En kompromiss förhandlades fram och nu är stationen uppbyggd igen. Att medkänsla och dialog är en väg att gå, får jag ett nytt  bevis på redan i morgon. Efter den rafflande historien är jag övertygad om att det är dags att gå och sova. Det har redan varit mörkt i flera timmar.

-          Nu ska vi ut på krokodiljakt, ropar en av biologerna.

Det är becksvart ute och med hjälp av ficklampor letar vi oss ner till vattnet. Båten lägger ut. Det går inte i turbofart den här gången och snart stängs motorerna av helt.  De stora ficklamporna lyser i vattnet.

-          Krokodilerna dras till ljus, säger krokodilkännaren.

Så dyker det välkända stora djuret upp i lampskenet. Blixtsnabbt stoppar en av männen ner en snara runt krokodilens käft och drar upp den i båten. Virar en lina många gånger runt det stängda gapet,  samtidigt som han berättar att krokodiler är svaga när de öppnar käften men mycket starka när de stänger den. Det känns lugnande. Krokodilen blir undersökt och observationerna antecknas noga.

-          Vem vill ha den i knät ?

-          Jag, ropar jag utan att tänka mig för.

 Krokodilen är några meter lång så det mesta hänger utanför mitt knä men den ligger på ett sätt så att jag får möjlighet att känna på den silkesmjuka buken. Märklig kontrast till den hårda ryggen, det groteskt fula ansiktet och den bild vi har av krokodiler som glupska människoätare.  Krokodilen baxas snart ner tillbaka i vattnet, linan lossas runt munnen och vi åker hem i mörkret. Mycket spännande har hänt idag men det finns en händelse kvar. När jag ska krypa ner i sängen ligger en decimeterstor spindel med håriga ben där. Jag rusar ut till personalens hus. Mannen som följer med mig till mitt rum ler lite, tar spindeln i ett av de håriga benen och slänger ut den.

-          Den här sorten är helt ofarlig, säger han. Men du har väl ficklampa om du behöver gå på dass i natt.  Det kan finnas ormar på stigen.

Dag två berättas historien om byn där båtfärden började. Mayaindianerna har alltid levt ett marginaliserat liv i fattigdom. På 1960-talet gav det upphov till en gerillarörelse som kämpade för bättre levnadsvillkor. Det hela utvecklades till ett inbördeskrig som varade i över trettio år. I regeringsstyrkornas försök att hitta gerillasoldaterna fördrevs människor från sina byar och minst 200 000 blev mördade. Nobelpristagaren Rigoberta Menchu´, själv mayaindian har fört ut kunskapen om vad som hände till resten av världen. ”Vår” by blev rensad. Efter fredsslutet 1996 började folk återvända. Då fanns det istället ekologiska hänsyn som skulle tas. Man var rädd att byn skulle bli överbefolkad. Uppgörelsen blev att om de som återvänt lovade att inte locka dit släkt och vänner så skulle de få en bit mark. Det byggdes skola för barnen och  undervisning om betydelsen av att värna regnskogen skulle varar en viktig del..

-          De vuxna fick vi köpa, barnen undervisar vi, som chefen för den ekologiska organisationen säger.

Jag får följa med när ”den kände journalisten”  ska intervjua en av byns innevånare. Vi sitter på marken invid planen där byns pojkar spelar fotboll till knastrig musik från en transistorradio.

-          Vad är dina drömmar om framtiden, frågar jag ?

-          Att kunna köpa några höns så vi kan äta ägg ibland, svarar byinnevånaren.

Kerstin Gevert

2002

Det är sen eftermiddag.

Bäst att jag dra mig hemåt. Mörkret kommer snabbt här

Den vanliga huvudgatan

De samma gatubarnen med sina tinnerdimmiga ögon

En kvinna som håller upp ett papper framför mig. Där står namnet på ett läkemedel. Håller fram sin tiggarhand

Det är extra mycket poliser idag

Frågar varför

Ett leende och en huvudrörelse mot katedralen

Det är mycket folk där uppe

Män i svarta kostymer, blanka skor och tillbakastruket hår

Kvinnor i eleganta kläder och storslagna frisyrer

Vi är några fritidsklädda som sitter på sista raden

Utbyter information

Det är ett silverbröllop

Det är Nicaraguas rikaste familj

På en rad  sitter  det nunnor

Tack för allmosorna, vi hoppas på mer, så kanske de tänker

Programbladet  har gyllengul text

Kvinnornas skor har mycket höga klackar

Måste gå nu, måste hinna hem innan det blir mörkt

Tegretol står det på pappret

Jo, jag vet, säger jag till den unga kvinnan.

Har ditt barn kramper ofta ?

Si, si todos los dias, säger hon

Nu måste jag skynda mig hem

Kerstin Gevert

Guatemala, 2002

Maria vänder ansiktet mot mig. Hon blinkar knappt synligt med ena ögat och mungiporna drar hon nedåt. Jag förstår vad hon menar.  Vi har suttit här i över två timmar nu. Det börjar bli långtråkigt att lyssna till männen som står där framme och orerar. Det de vill säga ska först framföras på mam, det lokala Mayaindianska språket. Det förstår jag inte ett ord av. Sedan samma sak på spanska. Om jag koncentrerar mig riktig kan jag förstå huvuddragen.

Maria får med sig allt som sägs. Mam  är hennes modersmål och spanska verkar hon behärska  bra. Men den låga träbänken vi sitter på får baken att ömma. Det hjälper inte längre att luta sig på bordet framför.  Möblerna är inte avsedda för vuxna. Det här är ett klassrum för lågstadiebarn.

Det var i morse vi gick hemifrån. Det vill säga Maria och Catos hem och min tillfälliga bostad den enda veckan jag är i Todos Santaos Cuchumata´n i västra Guatemala.

Molnen hängde ner över oss och det småregnade.  Vi tryckte ihop oss under Marias paraply och började vår vandring  uppför den leriga och våta vägen.

-          Hur långt är det, frågar jag ?

-          Det tar ungefär en timma, säger Maria.

Sandalerna och det som sticker fram av fötterna är snart smutsiga och blöta och byxbenen längst ner  prickiga av lera. Jag gruvar mig men Maria verkar helt oberörd.

Så stannar en svart fyrhjulsdriven bil i jämnhöjd med oss.

-          Vill ni åka med, säger den ”spanske” mannen bakom ratten.

Jag har tagit mig friheten att kalla alla som inte har ett indiansk utseende för ”spanjorer”. Det blir min egen påminnelse om vad som hände på 1500-talet när spanska flottan ankrade i Latinamerika och plundrade Mayaindianerna på deras tillgångar, tog makten i landet och började sitt förtryck.

-          Si, si, säger vi och kliver upp i bilen.

 ”Spanjoren” kommer från stan´, det märks. Skjorta och byxor är välstrukna, håret kammat och hakan rakad. Det visar sig sedan att han är här för att inspektera det mötet vi är på väg till. Han kommer från Guatemalas näst största stad Quetzaltenango.

 Och nu sitter vi alltså här på mötet i den lilla skolan med ömmande bakar och är uttråkade. Ändå är det som att sitta i en universitetsaula och insupa kunskap.  Maria har berättat att Mayaindianerna uppe i bergen har fått ett bistånd från Nederländerna och för att få del av det måste man gå på de möten som ordnas.  Då är det viktigt att kunna legitimera sig, att bevisa att man är där.

Vid ingången måste därför alla skriva sitt namn. Men det kan inte alla. Jag vet att många i Guatemala är analfabeter men att stå där och se människor sätta tummen först på en färgdyna och sedan på ett papper, det är en stark upplevelse. Maria använder också tummen för att legitimera sig. Det är nästan så jag inte vill tro att det är sant. Min Maria som jag bor hos och har så mycket roligt tillsammans med. Nej, jag skulle önska att jag drömde. Lägger märke till att det är fler män än kvinnor som kan skriva och att de flesta är ganska unga.

Männen vid podiet läser ur papper. Först på mam, sedan på spanska. Det ska föreställa en redogörelse av hur pengarna fördelas. Tycker mig ana att en väldigt liten del av miljonerna hamnar här uppe i bergen. Var kommer tex pengarna ifrån till den fyrhjulsdrivna bilen vi fick åka med ? Jag har hört flera historier om hur de som får ansvar för bistånd bygger sig hus och köper saker de inte hade råd med tidigare.

-          Det är för er skull vi är här. Då kan ni åtminstone hålla er vakna, säger en av ledarna myndigt.

En av bönderna nere bland oss har somnat. Hur länge han har vandrat för att komma hit och när gick han upp i morse, det vet jag inte?  Men jag vet att det är långt mellan bosättningarna och att det som kallas vägar ofta är stigar. Bonden försvarar sig inte. Jag skulle vilja resa mig upp och föra hans talan men min spanska fungerar dåligt när jag är upphetsad och dessutom känns stämningen i salen enväldig.

Vi är ett trettiotal som sitter och lyssnar. Mest män men också kvinnor. Några av kvinnorna har ett knyte på ryggen. Där ligger små barn och sover. Jag blir orolig och undrar om de kan ha kvävts där inne. Det hörs inte ett pip.

Jag har gjort många långa bussresor i Guatemala, Nicaragua, Honduras och El Salvador. Alltid har det funnits barn med på bussarna. Barn i alla åldrar. Men aldrig att jag hört barn som gråtit, skrikigt eller visat missnöje. De vuxna passagerarna sover sig ofta genom bussresorna och det har barnen tagit efter.

Efter tre timmar börjar mötet närma sig slutet. En skrivkunnig ung man har hela tiden fört protokoll. Nu ska det läsas upp, först på mam och sedan på spanska. Därefter får alla gå fram och endera skriva under med sitt namn eller sätta dit sitt tumavtryck. Maria verkar inte alls generad över att hon inte kan skriva. Det är jag som inte riktigt kan fatta att hon inte ens kan skriva sitt namn.  

Ur stora kärl börjar någon ösa upp en röra som ska föreställa lunch. Jag är glad att jag måste avvika för att hinna till min spansklektion.  Vill inte riskera några dagar med magproblem.

Utanför skolhuset står ett tjugotal män. Alla har minst en stor säck fylld med nyplockad broccoli. Dom väntar på hämttransport. Jag har aldrig sett så mycket broccoli på en gång förut och varje gång jag numera kokar broccoli tänker jag på den här synen.  ”Spanjoren” från Quezaltenango vill köpa några buketter och sträcker fram några sedlar.  Bonden vill inte ta betalt för så lite men låter sig övertalas efter idogt trugande. Trots sin maktposition och sina privilegier visar ”spanjoren” viss medkänsla . Kanske han till och med reflekterar över de enorma klassklyftorna som råder i Guatemala och det förtryck  Mayaindianerna har varit utsatta för och fortfarande lever under.

Promenaden ner till byn blir behaglig.  Den ömmande kroppen  mjukas upp och jag får möjlighet att i lugn och ro samla ihop mina tankar och upplevelser.  Konkluderar med att ett långt och tråkigt möte kan vara så mycket mer än en oändlig lång rad med ord. Att flytta blicken från platsen där den förväntas vara och lyssna till det som inte sägs, kan till slut bli hela behållningen.

Kerstin Gevert

Coban, Guatemala, 2002

Jag sitter här på en stubbe och upplever en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Andningen har återgått till näst intill normal frekvens men kroppen är fortfarande täckt av svett efter den långa vandringen upp genom den fuktiga regnskogen. Jag börjar frysa. Det är flera månader sedan jag känt kall luft mot min hud och jag undrar hur de båda barnen kan springa runt och leka med bara armar.

Hade jag haft en laptop med mig eller papper och penna hade jag förmodligen inte kunnat skriva något vettigt. Jag är som paralyserad av den omgivning jag befinner mig i. Till synes inget märkvärdigt. Ett öppet landskap som omges av skog. På gården två enkla hus.  Några höns som springer runt och pickar på hönors vis och de båda hundarna som skäller lite då och då. Inga motorljud. En plats för avkoppling kan man tycka. Men det är inte semester och rekreation jag tänker på. Nej, jag försöker föreställa mig hur Jose´ ,som hämtade mig nere i Coban i morse, och hans fru Sara lever sina liv här, två timmars vandring till närmsta väg.

På marken ligger en plastslang som det rinner vatten ur hela tiden. Var kommer det vattnet ifrån? En av många frågor jag inte kommer att få svar på.  Under vår färd hit förstod jag ganska snart att Jose´s spanskkunskaper är ganska bristfälliga och q´eqchi, det mayaindianska språket som talas här, det kan inte jag.  Att inte kunna få svar på frågor, att inte veta,  gör mig konstigt nog inte frustrerad. Istället är det vilsamt att befinna sig i okunskapens enkelhet.  Att bara vara och inte behöva bekymra sig om orsakssamband och konsekvenser. Så olikt det mentala landskap jag är van att befinna mig i.

Barnens lekar kunde lika gärna ha utspelat sig på en skolgård i min del av världen. De hoppar runt, jagar varandra, sparkar en boll. Så mycket som är lika trots så olika livsmiljöer. Jag får veta att barnen är  Jose´och hans fru Saras barnbarn. De bor i det andra huset på gården. Mannen vi mötte på vägen upp hit är deras pappa, Sara och Jose´s son. De är födda här uppe i väglöst land. Jag försöker att föreställa mig hur det skulle kännas att vara gravid här. Att närma sig förlossningen två timmars promenad till närmsta väg. Vad skulle jag tänka när de första värkarna kom och veta att snart ska ett litet barn komma till världen i ett dragit hus utan elektricitet och utan möjlighet till sjukhusvård om en komplikation skulle tillstöta. Konstaterar att man måste ha tilltro till sin egen förmåga och inte se framför sig det värsta som kan hända. Det hjälper säkert att vara befriad från den ”eländesjournalistik” vi överöses med i väst.

- Går barnen i skola, frågar jag  pappan  som dyker upp på gården?

- Naturligtvis, svarar han som om det var en dum fråga, samtidigt som han pekar bort mot skogen.

Det är mycket jag inte förstår.

Så hör jag Jose´och Saras röster inifrån huset. Grälar de? De talar qéqchi så jag förstår inte vad de säger men Saras röst är hård och skarp. Kan orsaken vara den lilla ryggsäcken som Jose´ köpte nere i Coban? Ryggsäcken som fick hans ansikte att spricka upp i ett stort leende. De få hundralapparna jag har betalat för att de skall ta hand om mig i två dagar, de behöver familjen säkert för det allra nödvändigaste och nu föll Jose´ för frestelsen att köpa något som ligger utanför nödvändighetens ramar.  Är min spekulation riktig?  Det får jag aldrig veta. Men jag vet att hur enkelt vårt turistande än är, framstår vi ändå som rika i mötet med den fattiga världen. Vi är frestare som får folk att tro att en ryggsäck eller en klocka kan ge upphov till lycka. För Sara som inte kommer till stadens lockelser är det säkert svårt att förstå Jose´s  övertramp.

De kommer ut ur huset och jag frågar med hjälp av några gester om det finns möjlighet att tvätta sig.

Si, si säger Jose´.

Men det dröjer till nästa dag.  Då visar han med ett stolt leende upp ett plastskynke vid husets ena kortvägg.  Jag går dit och bakom skynket finner jag ett grönt plasthandfat och en röd plastkanna fylld med vatten.   Nu kan det kvitta, tänker jag.  Mitt förhållande till hygien har på ett dygn helt förändrats. Men väl gömd bakom plastskynket är det ändå skönt att få vaska av sig lite.

I regnskogen som omger oss är träden smala och raka med ett palmliknande bladverk överst. Stammar som delas på längden lämpar sig ypperligt till husväggar .  Bladen är perfekta som tak. Så är Jose´och Saras hus byggt.  I Guatemala finns inget socialt trygghetssystem, varken sjukförsäkring eller socialbidrag. Stora delar av befolkningen och i synnerhet mayaindianerna som bor på landsbygden är helt och hållet utlämnade till sin egen förmåga. Ett sätt att överleva är att dra ut i regnskogen, bygga hus av träden och odla majs på den bördiga jorden som ligger bar efter avverkningen. Proyecto EcoQuetzal  är en av flera projekt som försöker hindra att regnskogen huggs ner. Genom undervisning ska Mayaindianerna bli medvetna om regnskogens värde. I gengäld får de mot betalning ta emot turister som mig och föra sina kunskaper vidare. Jag hoppas bara att Jose´ fick det mesta av pengarna som jag överlämnade till damen på kontoret i Coban och att de  inte hamnade i någon korrumperad administratörs ficka. Varför är det de fattiga Mayaindianerna som ska bära ansvaret för att ”världens lungor” ska bevaras, frågar jag mig. Det de hugger ner med handkraft måste bara vara en liten bråkdel av det storbolagen skövlar med sina gigantiska maskiner.

Sara vinkar in mig i huset. Hennes ansikte utstrålar  ”välkommen” men jag hör henne inte säga ”bienvenidos”. Jag förstår genast att hon inte talar spanska. Hon ser mig i ögonen och jag känner en behaglig närhet till henne. Hon visar mig till bortre delen av husets enda rum och pekar på sängen som jag förstår ska bli min. Den är ganska bred och ser hemsnickrad ut. Jag ställer ifrån mig ryggsäcken och tittar mig runt med illa dold nyfikenhet. Ett fåtal meter från min säng står två sängar till och ett litet skåp. Det som kan kallas kök ligger vid dörren där vi kom in.  På det stampade jordgolvet brinner en eld.  På den enda bänken står ett trätråg. Ytterligare ett skåp, några pallar och ett litet bord, allt till synes hemsnickrat är husets hela möblemang. För en kort stund sjunger jag inombords enkelhetens lov men besinnar mig snart och förstår att det är här den enskilde individens utmaningar finns, inte hos oss där vi omfamnas av trygghetssystem och materiellt överflöd. Bladtaket är svart ovanför elden. Sjuksköterskan i mig undrar om Sara och Jose´s lungor ser likadana ut?

Sara föser ut några höns. Sedan lägger hon en platt sten över elden och på den en klick deg från trätråget. Jag gör en gest som ska betyda ” kan jag hjälpa till”. Hon ler, skakar lätt på huvudet och tittar mot dörröppningen.  Jag går ut och tittar mig nyfiket omkring. Funderar återigen på var vattnet som kontinuerligt rinner ur vattenslangen kommer ifrån. Finns det en källa någonstans eller rinner det en bäck inne i skogen? Går till trädgårdslandet för att se om det kan finnas någon av grödorna jag känner igen. Nej, inget liknar det som växer hemma hos mig.

Cena, ropar Jose´.

Jag går in igen. Sara visar med en handrörelse att jag ska sitta på pallen bredvid det lilla bordet där bara min tallrik får plats. Sara häller upp soppa.  Så vitt jag förstår består den av vatten, salt och några gröna blad som jag inte kan identifiera. Som vanligt här i Mellanamerika äter man sig mätt på basfödan tortilla. Känns som en delikatess när den är nystekt som här.  Mat har fått en annan innebörd för mig. Det handlar inte om att välja utifrån smak, hälsa eller viktminskning utan om att fylla magen med det som finns till hands och inte behöva känna sig hungrig. Konstigt, det finns ingen maträtt jag längtar efter.

Efter maten  sitter vi kvar runt elden. Sara tar ner några majskolvar som hänger under taket. Kornen ska med fingrarnas hjälp lossas från kolven. Det kan låta enkelt men inte för mig som är ovan. Kornen lägger Sara i trätråget, fyller på vatten och tillsätter ett pulver. Blandningen får stå över natten och nästa dag bearbetar hon det till en deg som ska bli till tortilla.

Det har nyss blivit mörkt. Jose´ släcker stearinljuset och de går och lägger sig i en av sängarna utan att klä av sig. Gör de det av samma anledning som jag? Den fuktiga kylan har krupit in under kläderna . Jag tar av mig skorna och kryper ner under filten. Sova. Nej det går inte. Jag fryser och det finns inte mer kläder att ta på. Försöker slappna av. Nej, sömnen vill inte komma. Istället, neej, jag känner mig kissnödig. Vad ska jag göra?  Dörren vid min säng knarrar, det vet jag och det känns inte bra att behöva gå förbi Sara och Jose´s säng och ut genom den andra dörren. Ute på gården skulle  dessutom hundarna börja skälla och väcka även alla i det andra huset.  Och utan ficklampa skulle det bli svårt att ta sig upp till dasset på kullen. Jag hade svårt redan i går när det var ljust. Marken var lerig och hal.  Att sitta på huk utanför husväggen? Nej, inte tänkbart. Har läst om spindlar och ormar som finns i regnskogen. Och tänk om det kommer en jaguar eller puma framhoppandes. De är ju nattdjur. Valet är lätt. Jag ligger kvar och underhåller mig själv med att tänk på allt jag var med om i går.  

 Det blir en lång natt, men så fort lite ljus sipprar in mellan plankorna  hör jag någon stiga upp. Lättad gör jag det samma.

Jag har en hel dag framför mig i väglöst land och känner mig konstigt nog inte trött. Kanske slumrade jag till lite i natt i alla fall, utan att veta om det. Jose´ tar mig med på en tur ut i regnskogen. Han leder in mig i de få öppningarna i den kompakta växtligheten, pekar och berättar. En del förstår jag. Annat inte. Så stannar han till.

-          Mira, viskar han och pekar på ett träd.

Jag söker frenetiskt med blicken från gren till gren. Nu ser jag den, en Quetzal, Guatemalas nationalfågel. Den mycket långa stjärten är det mest iögonfallande. Jose´ ser påfallande nöjd ut och jag är mest överraskad. Trodde aldrig att jag skulle få se en Quetzal. Den håller på att utrotas på grund av att regnskogens yta minskar. Nu går han med lätta och snabba steg . Efter en stund saktar han farten igen, pekar på några extra raka träd.

-           De skulle vara perfekta att bygga hus av, säger han och ler.

Hemma vid huset igen sätter jag mig på min stubbe. Vad gör man när det inte finns något att göra?  Jag går runt huset och tittar på det lilla som finns att se på och jag går runt en gång till. Barnen är inte hemma. Förmodligen är de i skolan någonstans i ödemarken. Deras mamma och pappa ser jag inte heller till. Jag går in till Sara i huset. Vi tittar varandra i ögonen och vi ler. Jag säger något och hon ryckte på axlarna. Verbal kommunikation är omöjlig för oss. Hon står vid bänken och bearbetar sin majsdeg i tråget. Då och då kikar hon ut i springorna mellan brädorna. Hon har nog ganska bra koll på vad som sker där utanför trots att huset inte har fönster.  Och inte blir hennes nyfikenhet avslöjad av en gardin som rör sig.   

För dem är det enkla livet här så självklart. För mig så exotiskt. Jag vill inte bli sedd på som en överdrivet nyfiken gringo. I Guatemala är gringo samlingsnamnet för oss västerlänningar. Jag har känt på mig att det inte har positiva förtecken.  Jag vill så gärna möta Jose´  och Sara  ” just as human beeings”.  Det kulturella gapet mellan oss är bråddjup, det vet jag ,men jag vill försöka.

Trots sysslolösheten, och trots de obesvarade frågorna som rusar runt i huvudet känner jag att glädjen sprudlar som kolsyra i mig. Jag är på en plats jag aldrig skulle kunna peka ut på en karta för jag vet inte var jag är. Jag vet bara att jag är två timmar från närmsta väg och att det tog nästan en dag att komma hit från Coban. Skogen jag ser är den värdefulla regnskogen och här hos Jose´och Sara skall jag sova en natt till. Här finns inget av västerländskt överflöd. Fokus ligger på det mest basala. Förutom varmare kläder att ta på till natten är det inget jag saknar. Hur länge det skulle dröja innan längtan efter något skulle komma, det vet jag inte. I morgon lämnar jag den här platsen.  Konstigt nog finns det inte något jag känner mig rädd för.  Jose´ och Saras kunskaper och erfarenheter och min egen omdömesförmåga räcker för att jag ska känna mig trygg.

Det är natt igen. Den liknar tyvärr den förra. Jag fryser, är kissnödig och kan inte sova. I natt funderar jag på vem jag skulle ha varit om det var här jag hade växt upp och levt mina 57 år. Vad hade då känts viktigt? Skulle det ha varit något jag saknat och längtat efter ? Vilka hade mina drömmar varit ?

Nu hör jag någon stiga upp fast inte något ljus ännu strilar in mellan plankorna. Jag vet att vi måste börja gå nerför klockan fem. Lastbilen som ska transportera mig vidare går klockan sju. Jag försökte säga till Sara igår att hon inte behövde göra frukost men hon har kokat svagt kaffe och jag får en torr köpebulle.

Det känns vemodigt att säga adjö till henne. När man reser ensam blir mötet med en varm och omsorgsfull människa extra betydelsefull. Att vara ute på en spännande upptäcktsresa som jag är, har som smolk i bägaren många avsked med vetskapen om att aldrig mötas igen.

Jose´ tar min ryggsäck.  Skönt!  Att gå uppför är fysiskt ansträngande. Att gå nerför på ojämn och lerhal mark i mörker med en ficklampa som enda ljuskälla, känns som en balanskonst. För varje steg  tror jag att jag ska falla men lyckas med idog koncentration hålla mig upprätt ända ner till vägen. Nu har ljuset kommit, den lilla kiosken har öppnat och jag köper några batterier till ficklampan som jag fått låna. Jag ångrar än i dag att jag inte köpte en påse bullar som Jose´ kunde ha tagit med hem. Instruktionen från kontoret var att inte betala något extra. Men några bullar? Avskedet från Jose´är inte lika känslosamt. Jag tar mig upp på lastbilsflaket tillsammans med ett tiotal personer till. Vinkar till Jose´ och betraktar solen som letar sig upp mellan bergtopparna.

Lastbil, buss och promenad. Så är jag tillbaka på kontoret som jag tillsammans med Jose´ lämnade för två dagar sedan. Det känns som om jag varit borta en vecka.  Min resväska står kvar där jag lämnade den. Jag får låna ett badrum med rinnande vatten och avlopp i golvet. Jag fyller kannan och häller vatten över hela kroppen. Mina tankar om hygien har lika snabbt kommit tillbaka som de försvann där uppe i väglöst land.

Nu sitter jag på en buss till Guatemala City. Trafiken är intensiv. Det ständiga tutandet stör mig. Jag har på två dagar blivit överkänslig för ljud. Det finns sociologer som menar att skillnaden mellan land och stad i ett land kan vara större än mellan städer respektive landsbygd i olika länder. Det slutsatsen känns just nu mycket rimlig för mig.  

Kerstin Gevert

Coban,Guatemala, 2002

-Buenos dias, säger jag och sträcker fram min hand.

Jose´s  hand är hård och kärv som en skosula. Men den kan ju vara ren ändå, tänker jag.Han får några sedlar av kvinnan på kontoret. Jag sätter på mig ryggsäcken och vi går tillsammans ut på gatan.   Jose´ är kort och smal som de flesta männen här och han går med raska målinriktade steg.  Med lite ansträngning kan jag hänga med men jag måste titta ner på den ojämna gropiga gatan för att inte trampa fel och snubbla.

Min nervositet är nu förbytt mot förväntan. Frågorna trängs i huvudet. Jose´ visar inga tecken till kontakt och jag nöjer mig med det. Vid har ju två dygn på oss. Jag kommer säkert att få svar på mina frågor.

Så är det som om han vaknar upp ur en sömngångaraktig dröm. Vi har kommit till ett område med marknadsstånd. Han stannar till, ser sig omkring och går fram till ett av stånden. Jag ser hur han tar upp en sedel ur fickan, ger den till kvinnan som räcker honom en liten ryggsäck.  Han kommer tillbaka med ett stort leende på läpparna och hänger sin nyinköpta säck på ryggen.

Vi fortsätter en kort stund till. Marknadsstånden hade blivit fler, trängseln större och jag får anstränga mig för att inte tappa bort Jose´. Så ser jag att han kliver upp på en buss. Jag följer förstås efter och undrar för en kort stund om jag ska sätta mig bredvid honom eller inte. Vi har varken pratat med varandra eller ens sett varandra i ögonen sedan vi möttes för snart en timma sedan. Jag slår mig ändå ner på sätet bredvid honom.

Bussen rullar i väg. Efter en halvtimma har vi kommit till en ny liten stad och vi kliver av. Jose´ sätter fart, jag efter och snart är vi framme vid hans mål, ett litet cafe´.  Några få hemsnickrade träbord och stolar och en disk med en leende kvinna bakom.

-          Quiere cafe´ , säger jag ?

Han nickar och jag beställer två kaffe och fyra torra bullar för motsvarande sex kronor. Jag får känna mig både rik och generös på en gång. Vi är de enda gästerna, bullret från gatan når inte in och jag förbereder mig på att få svar på några av mina frågor.

Det går inte bra. Det verkar som om han inte förstår vad jag säger. Är min spanska så dåligt ? Efter några månader i Mellanamerika har jag  lärt mig en del och brukar klara enkla vardagliga samtal. Har jag ändå förstått rätt så finns det två barn hemma hos honom, men hur gamla de är, det kan jag inte lista ut. Går ut och köper några säkra kort, papper och pennor att ta med till dem.

En man kommer springande på gatan och viftar i armarna. Jose´ reser sig och skyndar sig ut på gatan med mig i hasorna.

Vi är de första upp på lastbilsflaket. Närmast förarhytten ligger en hårt stoppad säck. Vad som finns inuti kan jag inte ens gissa men jag gör den till min sittplats. Av den knapphändiga informationen jag fått vet jag att färden upp i bergen kommer att ta en och en halv timma. Det kan bli jobbigt att stå hela vägen. Flaket fylls på. Folk står snart som packade sillar. Män, kvinnor och barn i alla åldrar. De flesta står på egna ben, andra hänger på mammans rygg. Många har ett typiskt indianskt utseende. Flera tittar först på mig, sen på Jose´ och ler. Han ser generad ut.

 Nu faller det ner en pollett hos mig. De pratar inte spanska med varandra. Det finns över tjugo olika grupper av Mayaindianer i Guatemala och alla har sitt eget språk. Det är inte min spanska som är dålig. Det är hans. Vilken skam för honom att kunna landets språk sämre än gästen som han ska handleda.

Långsamt och skakigt strävar sig lastbilen uppför. Då och då reser jag mig för att titta ut över trädtopparna men för det mesta håller sig min blick på medresenärernas fötter. Kvinnorna har plastsandaler i kulörta färger. I hela världen klär sig kvinnor mer färgrikt än män. Varför, tänker jag .

Folk kliver av och folk kliver på och trängseln blir efterhand mindre. Efter några månader i Mellanamerika har jag vant mig av med att titta på klockan mer än absolut nödvändigt. Efter vad jag bedömer som en och en halv timma är dags för Jose´ och mig att kliva av.

Nu börjar vandringen. Först en liten äng med några kor och snart kommer vi in i skogen, REGNSKOGEN. Växterna står inte bara tätt packade, de växer på och runt varandra, höga raka träd, buskar, späda växter med eller utan blommor.  Det är omöjligt att avvika från stigen utan att slå sig fram med machete. Där någon solstråle lyckats tränga ner glänser och glimmar det i det fuktiga bladverket.

Jag andas fort och djup. Hela tiden bär det uppför. Jose´ får mig att tänka på en bergsget. Han går med stor lätthet trots envis hosta. Ryggsäcken är inte tung men stor och klumpig och guppar på  min rygg. Huden är täckt av svett. Luften är mycket fuktig och det är ansträngande.

Och ändå, jag känner något som likna lycka !

Så tar växtligheten plötsligt slut och jag kan se ut över ett öppet landskap. Jose´s  ansikte spricker upp i ett leende igen, han pekar och säger något jag inte förstår. Vi fortsätter vår vandring. En man kommer emot oss.

-Är det en myndighetsperson som är ute på kontroll, tänker jag ?

 Han ser ut att mer passa in på ett kontor i storstaden än ute i väglöst land ända tills min blick hamnar på hans underben. De är som mina, prickiga av lera och hans skor är täckta av jord.  Han handhälsar och framför västerländska artighetsfraser på obehindrad spanska.

-Vem kan han vara ?

Jose´ och han pratar med varandra på ett språk jag inte förstår. Vi fortsätter vår vandring en kort stund till. Jose´ ökar takten ännu mer och snart var vi framme. En kvinna står utanför det enkla huset.  Våra blickar möts, vi ler båda två. Sa hon något? Sa jag något? Jag minns inte.   

Kerstin Gevert

Guatemala 2001

Den här gången tar jag taxi till Silvia och Julios hus. Jag ringer på klockan utanför den höga metalldörren och efter en stund öppnas den av två pojkar som ser likadana ut. De betraktar mig upp ifrån och ner, hoppar och springer, skrattar och pratar i munnen på varandra. Det låter som frågor. Jag rycker bara på axlarna och försöker mig på en mimik som ska betyda att jag inte förstår vad de säger. Det är tvillingarna Juan och Antonio.   Under hela sitt sjuåriga liv, får jag senare veta, har de haft studenter som bott hemma hos sig. De flesta har säkert varit ungdomar. Med mina 57 år är jag nog som en främmande fågel för dem. De leder mig över grusplanen där det den här gången står två bilar parkerade. Nu förstår jag varför porten mot gatan är bred och hög.

Snart dyker Silvia upp och visar mig till rummet som ska bli mitt hem en tid framöver. Det som gläder mig mest är klädskåpet. Nu kan jag för första gången på två månader packa upp allt som legat nedtryckt i resväskan och ryggsäcken. Det känns skönt att få överblick, tänker jag och upptäcker en T-skjorta som jag inte visste att jag hade med mig.

-          Cena, ropar Silvia.

Jag kikar ut och ser att det finns glas och gafflar på det stora matbordet som fyller nästan hela köket.  Silvia står vid gasspisen och jag noterar genast att det inte finns diskbänk i köket. Hur klarar hon att laga mat till så många utan vatten i närheten? Från ett annat rum kommer en späd ung kvinna ut.

-          Hola, soy Natalie, säger hon.

-          I don´t speak Spanish, säger jag.

Natalie är från Quebec och har franska som modersmål men talar naturligtvis engelska så jag sätter mig bredvid henne.

Så kommer Bernhard från Tyskland och John från USA.  Tvillingarna och deras storasystrar Sara och Patricia sätter sig också vid bordet som är fullt nu. Silvia och Julio får inte plats. Har de kanske redan ätit eller äter de i lugn och ro när vi andra är klara?  Silvia delar ut en tallrik till var och en med lite passerade bönor och ett kokt ägg på. Tortilla bjuder hon runt. Det enda vi får ta för oss av själva är vattnet i tillbringaren .

-          Smaka, säger Antonio och räcker fram en liten skål med röd sås.

Bernhard tar en liten klicka på gaffeln som han stoppar i munnen.

-          A wie scharf, säger han och tömmer vattenglaset.

Antonio  sväljer en hel sked av såsen.

-          Que bueno esta, säger han och skrattar.

Han har lärt sig att studenterna inte är vana vid starka chilisåser och nu får han utlopp för sin retsamhet.

Instruktionen från skolan är att familjen ska delta vid måltiderna och att konversationen ska ske på spanska. Det är inte bara jag som fuskar. Många engelska glosor hörs i surret. Det visar sig att även Silvia kan lite engelska.  

Efter maten slår sig Bernhard och Natalie ner i vardagsrummets enda soffa för att se på TV. Sara och Patrica tränger sig ner i fåtöljen och tvillingarna sätter sig på golvet. Nu är det lilla vardagsrummet fullt. Julio står i dörröppningen till köket och jag i öppningen till mitt rum.  Familjen har haft studenter boende hos sig sedan Sara föddes. Hon är tretton år nu.  Är det kanske vi studenter som gör att familjen har råd att bo i ett hus med sex rum? Julio jobbar treskift på en fabrik och har antagligen inte så hög lön. Men, var har de sitt privata familjeliv, tänker jag. ? Är vårt behov av en privat sfär något som tillhör den västerländska kulturen eller fungerar vi studenter som en frisk fläkt från världen utanför Latinamerika eller ……..? Det här är frågor jag aldrig kommer att våga ställa till varken Silvia eller Julio.

TV-rutan visar något som mer liknar svensk TV än det jag på några dagar sett av Guatemala. Inga traditionellt klädda Mayaindiander, inget av smutsen och fattigdomen på Guatemala Citys gator. När det kommer en reklamfilm för blöjor som visar ljusa, glada och välmående barn går jag in på mitt rum och stänger dörren. Kan det vara så att behovet av verklighetsflykt står i direkt proportion till dåliga levnadsvillkor, tänker jag?

Nästa gång vi är samlade igen är det morgon. Klockan är halv åtta och vi serveras frukost. Passerade bönor, tortilla och svagt kaffe. Börjar ana att frioles ,som bönröran heter är den främsta proteinkällan och att tortillan står för mättnadskänsla.

 En kvart senare är vi på väg till spanskskolan La Union, Natalie, Bernhard, John och jag.  Trottoaren är smal, gropig och hög och vid varje metallport en nerförsbacke till gatunivå. Vi går på rad med blickarna mestadels i marken för att inte snubbla.

-          Kerstin, ropar en av ledarna från skolan.

Den ena efter den andra i samlingen av studenter har troppat av, endera till den lärare de hade förra veckan eller så har de redan blivit uppropade. Nu är det alltså min tur att få träffa min lärare.

-          Hola, bienvenidos, säger Eduardo när han möter min blick.

Han ser ”snäll” ut, tänker jag. Har jag kanske varit lite mer orolig för spanskstudierna än jag velat erkänna ens för mig själv?

Eduardo är några och tjugo år, har ett indianskt utseende och ett stort varmt leende.  Han tittar sig runt bland träden, blommorna och på verandan men hittar inget ledigt bord. Vi går ut på gatan och jag upptäcker att han har en vaggande haltande gång. Senare berättar han för mig att han ramlade ner från ett bord när han var ett år och skadade det ena benet. Hans föräldrar hade tänkt skilja sig, vilket inte blev av men hans mamma hade varit ledsen och inte orkat passa på honom.  Senare skulle jag komma att se många med samma gångfel som Eduardo och jag anar att orsaken är att de som nyfödda borde ha legat i gipsskena som svenska barn med  medfött höftfel.

På andra sidan gatan innanför muren står det också bord och stolar utspridda. Jag får välja och tar ett som står på verandan. Antigua ligger på 1500 meters höjd så det är aldrig stekhett här men solen är redan skarp och jag har inga solglasögon.

Jag får en skrivbok med en tuff katten Garfield iklädd keps på framsidan. I den ska jag förfärdiga min egen lärobok.

Många tror till en början att spansk är ett enkelt språk att lära sig, ända tills de komplicerade verben gör intåg.

Överst på första sidan instruerar mig Eduardo att skriva ”Verbos regulares”.  Grammatik och verb från första stund alltså. Den ena sidan efter den andra fylls och min kunskapstörst verkar aldrig sina. Eduardo visar sig inte bara var tålmodig utan också en pedagogisk naturbegåvning. Han pratar bra engelska men använder det sparsamt. När klockan är tolv säger vi ”adios”.  Eduardo ska ta bussen, först hem till mamma och äta lunch och sedan till Guatemala City för sina egna studier i ekonomi.  Jag går hemåt med längtan i bröstet. Längtan att få krypa upp i sängen och försöka lära mig vad som står på skrivbokens första fem sidor. ”Desto mer man kan desto mer inser man vad man inte kan”, är ett klokt uttryck. Det stämmer på mig just nu, fast tvärs om. Med trettio spanska glosor och några verbformer tror jag att jag ska kunna förstå något av vad som sägs redan vid nästa frukost men, nej. Spanskan är fortfarande bara som ett surr i mina öron.

Den ena dagen avlöser den andra och jag har fått en vardagsrutin som kan tyckas en aning ensidig. Frukost halv åtta, studier med Eduardo till tolv, lunch, fri tid, ”cena” och läxläsning på kvällen. En behaglig tillvaro. Inga hushållsbestyr, inga krav över huvud taget.  Bara glädjen av att stilla min nyfikenhet på kultur, människor och det spanska språket.

Variationerna finns egentligen bara på eftermiddagarna och helgerna. La Union ordnar undervisning i salsadans och utflykter till platser som ska ge oss studenter kunskaper om Guatemala. Vi besöker bland annat en kaffeplantage och en nötfarm. En lördag åker vi till Volcán Pacaya, en av de aktiva vulkanerna i närheten av Antigua. Efter mödosam klättring står vi i dimma och blåst vid kanten av kratern och känner svaveldoften. Till Cementerio General, kyrkogården bör man inte gå utan säkert följe. La Union tar oss med dit. Den är som en stad i sig med sina vita mausoleer. Det är bakom dem som det sägs att tjuvarna kan ligga på lur och hoppa fram för att råna turister. Jag kikar in i ett av kapellen. På golvet ligger en kvinna. Skorna har ramlat av fötterna. Sover hon eller är hon död ?

-          Varför ligger hon här, frågar jag en av de uniformerade männen.

Han ser besvärad ut och går sin väg. Efter en stund kommer han tillbaka.

-          Hon hittades död bredvid en väg i morse, säger han. Nu väntar vi på att anhöriga ska komma och hämta henne.

Det har blivit december.  Natalie, Bernhard och John har gett sig av. Nya studenter har kommit och rest igen.  I ett av rummen bor nu Ole från Oslo. Lucia närmar sig och jag föreslår att vi ska lussa för familjen. Norge har ingen riktig luciatradition men Ole hänger på. Vi bakar bullar och klockan sju på morgonen står vi i dörröppningen till familjens sovrum iklädda lakan och med ljus och bricka i händerna. Efter den morgonen får jag många gånger höra tvillingarna sjunga Santa Lucia med spansk brytning.

Det lilla luciatåget är uppskattat och välment men jag får ändå en obehaglig känsla av att något är fel. Det känns som om Ole och jag har gjort intrång i familjens enda privata område och dessutom uppdagat deras trångboddhet. Två vuxna och fyra barn delar på en dubbelbädd och en våningssäng i ett rum som är aningen större än mitt. Vi enas om en önskan att den dagen ska komma snart när de har råd att själva använda något av studenternas rum.

 Ett missnöje börjarväxa i mig. Jag är en flitig student, pluggar glosor och grammatik, proven går bra och jag börjar klara mig riktigt bra ute på stan´. Men hemma vid köksbord är jag den tysta musen. Mitt huvud hinner inte med. Jag behöver betänketid och den finns inte i den lediga ungdomliga konversationen.

Jag får en idé. Har fått veta att det finns ett ålderdomshem i Antigua. Gamla människor brukar vara långsamma och kanske skulle de tycka om att träffa en medelåders svensk sjuksköterska, tänker jag. Efter ganska mycket letande hittar jag den lilla skylten ”Residencia de ancianos de Antigua” bredvid en hög metallport i muren. Jag ringer på klockan, en kvinna öppnar och jag framför den inövade frasen.

-          Javisst, kom bara in säger hon och lämnar mig ensam på innegården.

Inga formaliteter alltså.

Vad gäller konversation på spanska blir det här också ett misslyckande. Många är tandlösa och artikulerar därför dåligt så jag har svårt att förstå vad de säger. Andra hör dåligt eller lever i sin egen värld. Men jag får se något som är en behaglig kontrast till vad jag möter på Antiguas gator. Där, utanför muren finns många gamla, smala och krokiga människor som sträcker fram handen i hopp om en slant. Ofta har de också en lapp i handen där man kan läsa namnet på ett läkemedel.

Residencia de ancianos de Antigua  domineras av en enda stor trädgård, inte olikt den på La Union.  I mitten finns en damm med fiskar och i träden kvittrar fåglarna. Gården omgärdas av ett sammanvuxet enplanshus med veranda utanför. Alla dörrar är öppna till tvåbäddsrummen men ingen uppehåller sig där inne.  Alla är utomhus i den behagliga värmen. Kontrasten till ett svenskt servicehus är påtaglig.  Kvinnorna är klädda i exakt likadana klänningar, samma modell, samma färg och mönster på tyget.  Männen är också identiskt klädda i byxor och skjorta. Börjar förstå att personliga uttryck har större betydelse i min hemmakultur än här.

Trots vissa språkliga framsteg börjar jag förbereda mig på att lämna familjen och La Union och ge mig ut på egen hand för att tvingas öva det spanska språket. Andra studenter berättar också om olika platser de varit på och det väcker min nyfikenhet. Att ge mig ut på landsbygden med allmänna kommunikationsmedel verkar alltför riskfyllt med tanke på den utbredda kriminaliteten. Men jag har tur. Anders kommer till Antigua. Han är min son Stefans kamrat, ung och resvan och han accepterar att ta mig med söderut och samtidigt lära mig hur man beter sig för att undvika att bli rånad.  Jag får följa med honom till Honduras, El Salvador och slutligen Nicaragua. Därifrån fortsätter han vidare till Sydamerika och jag stannar för att senare återvända till Guatemala och resa runt där.

Att upptäcka världen är att upptäcka människors eländiga levnadsvillkor. Ankomsten till Guatemala City och Antigua var en stark upplevelse.  När jag nu är tillbaka i Antigua förstår jag varför staden kallas Guatemalas pärla. Jag skulle vilja säga Mellanamerikas pärla. I jämförelse med vad jag fått se av armmod i de andra länderna är Antigua ganska välmående. Och kanske är det vi turister som bidrar till det.

Kerstin Gevert

Guatemala  2001

Planet tar mark på flygplatsen i Guatemala City. Upptäcktsresan börjar som en upptäcktsresa ska börja. Nämligen, sakernas tillstånd är inte som man är van vid. Guatemala har 12 miljoner invånare och dess huvudstad Guatemala City  två miljoner. Jag hade tänkt mig att möta en storstad.  Men, flygplatsen känns tom och lite öde.

Det går lätt att hitta informationsdisken och där beställer jag en taxi. Jag är förberedd på att det i Guatemala är mycket kriminalitet riktad mot turister. Att haffa en taxi på gatan, det bör man undvika.

Den så kallade taxin ser ut som en vanlig lite sliten personbil. I framsätet sitter två unga män och det bär i väg i en rasande fart. De pratar oupphörligt med varandra och ger inte mig någon som helst uppmärksamhet.  Skönt, tänker jag. Istället för att konversera på ett språk som ingen av oss behärskar kan jag stilla min värsta nyfikenhet genom att titta på allt som fladdrar förbi utanför bilen.

Vi kör genom Guatemala City och snart står jag för första gången öga mot öga med fattigdomen. Gatan vi kör på är bred, gropig och torr. Bakom bilen står det ett stort dammoln. Här leker barn i alla åldrar. De små kropparna ser smutsiga ut och kläderna är trasiga. Plåtskjul och andra små hus byggda av gamla brädor kantar gatan. Några ser ut att rymma en liten verkstad. Utanför andra hänger det tvätt, de är förmodligen bostäder. Jag lyfter blicken och ser stora glättiga reklamskyltar. De ser ut som troféer som tittar ner på sitt byte. Om barnen också tittar upp kan de se den stora reklamskylten för Mangoglass. Kommer någon av dem någonsin att hålla en Mangoglass i sin hand ? Förmodligen inte. Med ens förstår jag problemet som uppstår när den fattiga värden möter den rika. Turistkriminaliteten får sin förklaring.

En timma senare kör vi in i det som betecknas som Guatemalas pärla, den gamla koloniala staden Antigua ,som spanjorerna byggde 1543 under sin blodiga erövring av Mayaindianernas land.

För ett halvår sedan arbetade Benedikte och jag tillsammans  på Vor Frues Hospital i Oslo. På en av rasterna berättade hon så vackert om Antigua att jag bestämde mig på direkten för att åka hit och studera spanska. Nu är jag här, men den gamla staden, Antigua betyder  just gammal, känns mest trist. De rappade husväggarna ser ut att behöva en putsning. Metalldörrarna i de hopväxta enplanshusen liknar logdörren hemma hos mig och de få fönstren är täckta av galler. Solen har försvunnit och Antigua ser grått ut.

Den lilla bilen hoppar fram på kullerstenarna. Jag hör männens spanska surr i öronen och känner mig besviken. Är det detta jag har längtat efter? I den ena handen har jag Lonley Planets guidbok uppslagen på sidan där adressen till  Hotel Posada Pedro finns.   I den andra handen en spansk ordbok med ett finger vid ”habitacion” som betyder rum och ett vid ”noche” som betyder natt. Chauffören hittar fram till hotellet. I en kur i den lilla receptionen står en man som får ta emot min torftiga fråga. Jag läser högt ur ordboken, ”habitacion”  och pekar på mig själv. Sedan säger jag  ”noche” och håller upp två fingrar. Bra, det finns ett rum för mig i två nätter.

I Guatemala går man inte ut ensam efter att det har blivit mörkt. Det har börjat skymma så jag skyndar mig och hinner köpa lite bröd och något att dricka innan det farliga mörkret intar staden. Natten blir lång.  Jag har flugit från Australien över Stilla havet och passerat datumgränsen. Min biologiska klocka är helt satt ur spel.

Efter bara några timmars sömn, och när Antigua åter fått kontakt med solen driver nyfikenheten mig ut på gatan. Nu förstår jag vad Benedikte hade menat.  Solen gör sitt. Husens höga portar har öppnats och innanför kan man ana aktiviteter. Parque Central är lummigt grön.  Men det är ändå människorna som sätter prägel på en plats.  Här är det Mayafolket.  De får mig att känna mig som om jag hamnat i en sagovärld. Kvinnorna i sina traditionellt långa kjolar, färggranna blusar och det svarta raka håret samlat i nacken. Männen i betydligt mer diskreta kläder, byxor och skjorta men alla med den gräddfärgade bredbrättade hatten på huvudet. Somliga går, andra sitter på kärran bakom sin åsna, ingen cyklar.

På marknadsplatsen står stånden så tätt att man ibland får tränga sig fram. Maya-hantverk, mest textilier och smycken trängs på borden, hänger i luften och visas fram av försäljare. Inga bleka pastellfärger, bara mustigt mättade. Grönt och lila i kombination är nytt för mig, rött, blått och gult med inslag av svart men sällan vitt. Färgerna står sig väl mot försäljarnas mörka hud.  Jag kan inte gå därifrån utan att köpa något. Det blir ett vävt armband i turkos och blått.  

De som inte kunnat skaffa ett marknadsstånd har brett ut ett stort tygstycke på marken där de lagt ut sina varor. Här bedrivs handel och familjeliv på några få kvadratmeter. Småbarn tultar runt, mat tillreds och äts i samma andetag som det prutas med turister.

Det sägs att hälften av alla som rör sig på Antiguas gator är turister. Jag tvivlar inte på den uppgiften.  Men det är inte blonda européer i beiga kläder eller spanskättlingar som fångar min uppmärksamhet. Nej, det är folket som trots kulturimperialism och ett 36-årigt inbördeskrig lyckats behålla sina ursprungliga traditioner. Hur har de burit sig åt, Mayaindianerna ?  Det ”goda” Europa känns just nu inte särskilt gott. Mina historiekunskaper om den amerikanska kontinenten har väckts till liv och får mig att skämmas en aning för att jag är europé.

Ändå, om jag blir ombedd att välja ut de fem lyckligaste dagarna i mitt liv så skulle den här dagen vara en av dem.  Varför ? Logiskt sett borde jag vara rädd och osäker. Jag kan ingen spanska. Ingen jag känner bor närmare än på andra sidan Atlanten och jag måste på egen hand hitta en spanskskola och ett ställe att bo. Men så minns jag plötsligt något jag läste för en tid sedan. ”När det är något man vill riktigt mycket så förlorar rädslorna sin kraft.” Då, hade jag mest tyckt det lät märkligt. Nu börjar jag ana dess innebörd. Ännu vet jag inte att jag i fem månader framöver kommer att ha som en plog inom mig. En plog som kommer att hålla undan min vanliga vardagsångest och öppna för möjligheten att möta människor och miljöer som är främmande för mig. Möten som väcker frågor om rättvisa och fördelningen av jordens resurser.

På den mycket enkla turistinformationen får jag ett papper med adresser till spanskskolorna i Antigua. Det är lätt att hitta. Gatorna ligger i ett rutmönster där de i nord-sydlig riktning heter  Avenida med ett nummer före och de i öst-västlig riktning Calle, också numrerade. 

Jag vandrar runt och besöker skolor så små att de mest liknar en liten lägenhet. Jag är förstås välkommen att börja överallt. Spanskundervisning är en viktig inkomstkälla för folk här.  När jag kommer till La Union bestämmer jag mig direkt. Innanför den höga porten ser jag palmer, buskar, blommor och ett trettiotal små träbord utspridda.  På var sida om borden en enkle trästol. På den ena sitter en blond västerlänning och på den andra en mörkhyad guatemaltes. Det sjuder av liv där inne. Efter en lång ensam resa är det här en plats för mig.

En kvinna tar mig med ut på gatan. Vi passerar Iglesia  de San Fransisco. En av de 38 kyrkor som spanjorerna byggde i Antigua för 400 år sedan.  De flesta är i dag bara ruiner efter flera jordbävningar.

Alla skolor erbjuder boende i familj. Vi är på väg till ”min” familj. Efter knapptryckningar vid den stora metalldörren mot gatan korsar vi den lilla grusplanen och så ytterligare en metalldörr in till lägenheten där Silvia, Julio och deras fyra barn bor. Varför så instängt, tänker jag när jag får syn på Silvia.

-          Buenos dias, bienvenidos, säger hon.

Hennes ansikte är öppet, leende och runt. Egentligen ser hela hon rund ut. Hon visar mig rummet som ska bli mitt hem en tid framöver . I morgon får jag flytta in.

Jag vandrar tillbaka till Hotel Posada Pedro, förbi Iglesia San Fransisco och Parque Central  och tänker att en av de mest spännande dagarna i mitt liv är till ända . Solen har försvunnit och med den också de färgrika Mayaindianerna. Kvällsstaden tillhör turisterna och ättlingarna från Spanien. Mayafolket har sina hem på bergssluttningarna runt Antigua.  I morgon kommer de tillbaka igen och vi västerlänningar kan få fascineras av deras vackra hantverk. Kanske kommer jag att köpa ytterligare några vävda armband att ta med hem till Europa.

Kerstin Gevert